Feminist är jag visst! (31 augusti 2010)
I somras (så avlägset det låter!) hade jag tid att ägna mig åt mindre angelägna ting och då roade jag mig vid ett tillfälle med ett fördomstest. (Denna frestelse återfinns i sommarnumret av Modern psykologi, om du själv vill testa dig.)
Man anar ju direkt ugglor i mossen. Till exempel är det knappast samhällets mest fördomsfulla som frivilligt svarar på frågor om sina ljusskygga attityder. Och hur ärliga svar kan man förvänta sig här egentligen? När man vet att det är ens fördomar som ska in under luppen så kanske man blir något mer politiskt korrekt. Föreställer jag mig.
Men testet är konstruerat av en professor och en docent och de har använt 800 försökspersoner vid utprovningen så mina fördomar om sådana här tester skulle ju (rent teoretiskt) kunna vara bara fördomar.
Alltnog utlovas avslöjanden om ”explicita attityder” mot tre grupper som regelmässigt utsätts för diskriminering i vårt samhälle, nämligen kvinnor (då heter det sexism), homosexuella (homofobi) och invandrare (etnisk fördomsfullhet eller rasism).
Och hur gick det då? Jo, till min outsägliga förvåning är jag mycket positiv till homosexuella, ganska positiv till invandrare men – håll i er nu – min inställning till kvinnor är bara genomsnittlig.
Hallå!? Här måste något ha blivit fel, 800 försökspersoner till trots. En mer genusmedveten människa än jag finns knappt i den här kommunen. Utan att skämmas ett dyft har jag kallat mig feminist i åratal och när diverse sursossar klagar på Mona Sahlins politiik och säger att de inte känner igen partiit så nu ska de rösta på något annat, då inser jag att det inte handlar om politik alls utan om den seglivade föreställningen att vi i Sverige bara inte kan ha en kvinnlig statsminister.
Det finns ett obehagligt nedlåtande sätt att prata om Mona Sahlin. Jag tycker inte att det är okej. Så hur kan jag då tillhöra det genomsnitt av befolkningen som innerst inne känner sig tryggast när män styr?
Jag går tillbaka till frågorna som jag så samvetsgrant besvarat och det är särskilt en fråga där som jag tydligen har svarat helt galet på. Men jag kan inte ändra mig, inte ens för att lätta på tyngden från mina egna sexistiska fördomar. Frågan gäller skolan.
”Läroplanen bör ändras med hänsyn till flickors behov.” Där har jag klämt till med ett rungande NEJ! Jag har åtminstone sex goda skäl.
1) Läroplanen är redan mycket bra. Skolan ska motverka alla typer av diskriminering och arbeta aktivt för ett mer jämställt samhälle. Verkar dumt att ändra på det.
2) Även om man ändrade i läroplanen och skrev något i stil med att flickor alltid ska gynnas på pojkarnas bekostnad så skulle det inte ha någon praktisk effekt eftersom ytterst få lärare baserar sin undervisning på läroplanen. Sorry, men det är helt andra krafter som styr.
3) Och varför skulle man ta hänsyn till flickors behov men inte till pojkars, funktionshindrades, flyktingbarns, fattigas, blygas, hyperaktivas, deprimerades, särbegåvades eller helt enkelt individernas behov?
4) Vilka behov är det förresten som avses? Behovet av arbetsro i klassrummet och undervisning med kvalitet? Behovet av att slippa bli hånad, kränkt, mobbad? Eller behovet av att bli sedd och respekterad? Det torde i så fall gälla alla, oavsett kön.
5) Hur jag än vänder och vrider på det där kan jag inte komma på ett enda behov som förenar alla flickor och utesluter alla pojkar. Flickor kan ha lite olika behov. Liksom pojkar. Rätt så ofta har flickor och pojkar ungefär samma behov av stöd, uppmuntran, vägledning, extraundervisning, ett varv till med förklaringen på det där mattetalet.
6) Slutligen gillar jag inte det som det där påståendet insinuerar, nämligen att det är synd om flickor som grupp för att de är lite bakom flötet med sina särskilda behov som kräver särskild anpassning.
För övrigt visar betygsstatistiken att det är pojkarna som halkar efter. Vi kan vara på väg mot en skola där pojkar genomgående missgynnas i en struktur som erövrats av mer ambitiösa flickor. Och den dag kan komma snart då andelen manliga studenter på högskolan understiger 25 %. Vems behov ska vi tala om då?
Att vara feminist innebär att man inte tolererar någon diskriminering alls. Inte av flickor och inte av pojkar, vilka behov de än har. Inte ens av sura före detta sossar som känner sig skräckslagna vid tanken på en statsminister i kjol.
Måtte det inte hända något (14 augusti 2010)
I en novell av Heinrich Böll, jag tror att den heter ungefär ”Det måste hända något!”, kräver en man ständig action. Det slutar med att det plötsligt händer något: han faller ner död.
Jag tänker på den mannen ibland när jag slår på nyheterna. Där rapporteras om en del av det som hänt, och det är nästan uteslutande förfärliga saker. Som tröst brukar nyhetsredaktionerna badda såren med en förment positiv nyhet på slutet, vanligen om något djur som har fötts i fångenskap. Jaha?
Just nu ersätts dock de zoologiska djuren av de politiska, eftersom det är valrörelse. Partiledarnas utspel är journalistiskt tacksamma att rapportera om. De utgör händelser också när de är trista och intetsägande. När de är katastrofala är de det ändå på ett lugnare sätt än jordbävningar och översvämningar.
På redaktionerna kan man känna den där rastlösa spänningen i luften. När som helst händer det något. Då utbryter våldsam aktivitet, alla blir ivriga och fokuserade. I väntan på det ögonblicket har man lite tråkigt, trots att det betyder frånvaro av dödsmisshandel, skottlossning och mordbränder. Varar nyhetstorkan för länge får man ringa upp någon forskare och kräva ett helt nytt larm till morgondagens löpsedel. Det måste hända något!
Även i det privata livet är oväntade händelser oftare negativa än positiva. Man drabbas ju sällan av plötslig hälsa. Ungdomen, lyckan och välmåendet slår aldrig ner som en blixt från klar himmel. Själv fyller jag 40 om en månad och om man bortser från det fullständigt oacceptabla i den vördnadsbjudande siffran så är det ändå en händelse. Men ingen oväntad. För omgivningen, vill säga. För mig är det för abstrakt för att vara riktigt begripligt.
Det här året har två av mina närmaste diagnostiserats med cancer. Jag tror att alla kan förstå något av den chock det innebär. Hela tillvaron måste omorganiseras, underordnas behandlingens logik och logistik. Lidandet, väntandet, ovissheten, vägandet av olika läkares olika besked. Varje vecka en ny vändning i dramat av farhågor, rädsla, symtom och smärta.
Min svärfar ska dö men min lillasyster ska kämpa vidare. Hon får ett nytt bröst senare i år. Vi stannar till en stund och ser på varandra, medan vi har varandra. Det blir aldrig som det var förr, när man aningslöst önskade att det skulle hända något.
Hemma i främmande land (27 juli 2010)
Två länder har jag besökt i sommar, Öland och England. På en punkt liknade de varandra: Båda saknar badvänliga insjöar. Inte för att denna brist var särskilt besvärande under omständigheterna. Öland var blåsigt och luktade rutten tång. England var regnigt och kallt mitt i juli.
Tja, det engelska vädret kom jag ihåg men hur strålande opraktiskt inrättat det landet är hade jag lyckats förtränga. Inte nog med att de envisas med sitt eget elsystem så att laddaren till mobilen inte passar i uttagen, eller att de framhärdar med sin vänstertrafik, alla kör dessutom snabbt och hetsigt på den där aviga sidan. Bilar som inte rullar står parkerade längs gatan så att det i praktiken bara finns en fil. Där ska vi andra köra slalom. Varje möte är ett laddat ögonblick. Varje färd är ett vågspel med liv och billack.
När man kommer innanför dörren till ett engelskt hem kliver man rakt på en brant trappa klädd med heltäckningsmatta. Det tycker britterna är höjden av rumsplanering. Vill man låna badrummet ska man hålla i minnet att England troligen aldrig kommer att överge sitt älskade system med två kranar. Ur den ena strömmar skållhett vatten, ur den andra kallt. Blandare får man försöka vara själv.
Men har man kommit så här långt så har man ändå lyckats göra sig förstådd, trots att ens engelska känns som en halvgräddad våffla i munnen. Det är lönlöst att försöka sig på några spirituella skämt, sådana där som engelsmännen själva bubblar av, för hjärnan kräver flera sekunders omkopplingstid. Vanligen ger man ett sorgligt efterblivet intryck.
Jag talade med en kvinnlig polis i telefon morgonen efter ett inbrott i bilen. Hon undrade om det fanns några ”CCT cameras” i närheten. Eh ... betänketid ... sorry ... aha, övervakningskameror! Och så ville hon veta vilken religion jag tillhörde. Eh ... nytt velande ... generad tystnad ... Christian, I guess? Tydligen hade detta relevans för hur min polisanmälan skulle hanteras.
Svenskar uppfattas ofta som taffliga och oartiga. Vi glömmer att säga please och skruvar besvärat på oss när vi av okända kallas love och darling. Det där att fälla trevliga repliker utan att behöva mena så mycket med det är något som svenskar inte begriper. Då är tystnaden hederligare, tror vi.
Jag hade också nöjet att bevista en engelsk skolavslutning. Barnen gick i raka led och hälsade i kör på sin rektor. De sju elever som inte hade en enda dags frånvaro under läsåret fick komma fram och hämta ett pris och ett diplom. Det gör vi för att stävja skolket, förklarade rektorn. Håhå, i Sverige får vi inte göra ett skvatt för att stävja skolket, tänkte jag i mitt stilla sinne, vi är bara glada om eleverna dyker upp.
I det landet bär alla barn skoluniform som föräldrarna ska inhandla, tvätta och stryka. Mat ingår inte så barnen måste ha lunchpengar med sig om de vill äta i skolmatsalen eller handla i kafeterian. Å andra sidan slipper engelska mammor baka bullar till skolutflykten. Det ska vara köpta kakor, för annars kan föräldrarna börja stämma varandra i händelse av allergichock eller matförgiftning.
Lokalnyheterna visade ett inslag om hur man i skolorna lär barnen att tvätta händerna (ett eftersatt område i den annars så lysande engelska kulturen). En liten pojke demonstrerar de sex olika rörelserna. Därefter lyser en vuxen på hans händer med en mojäng som ser ut som en jojo. Den avslöjar var det finns bakterier kvar. Kul grej, tycker barnen, och gnuggar händerna lite till.
England är ett land av klassklyftor och konservativa värderingar. Jämfört med andra EU-länder insjuknar fler i cancer och stroke. Maten är inget vidare. Den nakne kocken har ett Sisyfosarbete både framför och bakom sig. Jag såg många överviktiga, fler än i Sverige, och vuxna med dåliga tänder, vilket man sällan ser i Sverige. Någon joggare såg jag inte. Inte heller någon cykelhjälm på något enda cyklande barn.
Men en sak måste man avundas engelsmännen och det är deras hemkänsla. De är alltid hemma. Givetvis har det att göra med språket, att de så ledigt och lätt har fraserna på sin sida vart de än kommer i världen (och varför anstränga sig med krävande språkstudier när engelska är gångbart överallt?) men det är något annat också. En mysfaktor, liksom.
För den sjuårige sonen läser jag just nu C. S. Lewis Narnia-serie och där är det uppenbart. Hur otäcka vidunder som än lurar utanför grottan och hur långt hemifrån man än är i en värld bortom tid och rum, så nog hinner man med en kopp te framför brasan. När barnen skyndsamt måste fly för Vita häxan börjar fru Bäver packa ryggsäckar med bröd och te och socker. ”Bråka inte nu, lilla barn, sade fru Bäver, utan ta fram ett halvt dussin rena näsdukar ur lådan där borta, så är du snäll.” Please. Vänlighet. Brittiskt oberört lugn.
Svenskar beter sig också som hemma överallt, men på ett lite annat sätt. Jag mellanlandar i Amsterdam på väg till Stockholm och befinner mig plötsligt omgiven av mina landsmän. Inga andra ska till Sverige. Och nu ser jag oss med omvärldens ögon. Vi är shorts- och linnefolket. Vi är de lättklädda.
Unga svenska män bär sina byxor så lågt att 15 cm kalsong exponeras. Unga svenska kvinnor bär så korta kjolar att man skulle se underkanten på deras trosor ifall deras trosor hade en underkant. Så möts könen på halva vägen. Jämställt var ordet.
Hög på högsommar (8 juli 2010)
Det sägs att juli har 31 långa dagar och att det är så mycket man över huvud taget kan få, medan februari blott har 28. Jag vägrar tro på det. Min erfarenhet säger att februari alltid hackar fram i ett tröstlöst tempo medan juli svischar förbi. Och är borta. Innan man hunnit säga ”värmebölja”.
Så den här sommaren låter jag mig inte luras. Misstänksamt kontrollräknar jag dagarna och genomför med stor beslutsamhet ett av mina sommarprojekt, det värsta: att springa.
Länge har jag hållit mig till Jerry Seinfelds stolta men fega motto: I choose not to run. Att jag nu omvärderat detta mitt tidigare ställningstagande har två skäl, båda grundade i fåfänga.
För det första är det min önskan att växla in en del av min böljande bukfetma mot muskler och spänst för att få en vackrare siluett. Det gläder möjligen min omgivning att jag alltmer kommit att likna en säl i baddräkt men jag tycker inte att det är kul att jag ska behöva illustrera Arkimedes princip varje gång jag tar ett dopp.
För det andra har jag blivit medveten om hur många författare som springer. Amerikanska Joyce Carol Oates är en, japanen Haruki Murakami är en annan. De svenska så kallade deckardrottningarna springer också en mil varje morgon, varpå de sätter sig och knackar ner dagens pensum, tiotusen ord. Eftersom jag hemskt gärna vill tillhöra den klubben av hejdlöst produktiva (och slanka) författare, så har jag motvilligt insett att jag måste springa.
Fast springa och springa ... Vi bör nog i ärlighetens namn kalla det att småjogga. En kortare sträcka. Framåt förmiddagen. Om det här var stan och inte landet, så skulle det motsvara två varv runt kvarteret.
Det tar tio minuter. Jag hoppas att det är åtminstone en kilometer. För när jag kommer hem är jag jättesvettig och helt utmattad och orkar bara skriva en sådan här blogg.
Snarkningar längs livslinjen (29 juni 2010)
”Every step of the way / we walk the line. / Your days are numbered / and so are mine.”
Så inleds den lakoniska sång som i vanliga fall väcker mig på mornarna. Det är Bob Dylan som sjunger, mjukt och medkännande, ur mobilen strax intill mitt öra. Tyvärr är jag ofta för sömnig för att uppskatta denna högoktaniga morgonritual. Varje morgon framstår det i stället som skrattretande osannolikt att ännu en natt passerat och att jag är tvungen att ta itu med en ny dags alla vedermödor.
Dylan levererar troget sitt memento mori, kom ihåg att du ska dö. Jag famlar efter snooze-knappen och sover bort ytterligare fem minuter av mitt korta liv. Mitt allt kortare liv.
Skälet till att människor i alla tider har velat påminna sig om livets korthet är förstås att man då ska bli ivrigare att ta vara på varje sekund. Passa på att leva ordentligt i dag, i morgon kan det vara försent! Livslinjen har bara en riktning.
Problemet är dock att det inte hjälper särskilt mycket. Vi vet alla att vår tid är utmätt och att allting tar slut. Ändå väljer vi att ligga kvar i sängen i stället för att stiga upp och ... tja, ta en joggingrunda eller göra en frivilliginsats för mänskligheten.
Fast det finns ju människor som skuttar upp på morgonen och utan ångest sätter igång med nyttiga aktiviteter. Jag är bara inte en av dem. En enda gång har jag frivilligt klivit ur sängen före gryningen och det var när jag just återvänt från Asien och hade en helt annan tid i kroppen. Men annars? Nä.
Så här på sommaren har jag till och med kopplat bort Dylan och hans försynta kraxande om att mina dagar är räknade. Jag sover tills jag vaknar. Jag struntar i livets korthet. Jag avstår från all den fantastiska produktivitet som mina morgontimmar skulle kunna alstra. Sömn kan förresten också betraktas som en meningsfull sysselsättning.
Jag fångar visst dagen när jag med berått mod väljer att sova bort en god bit av den. Så det så.
I minnets skaparverkstad (14 juni 2010)
En morgon härförleden kom jag körande på en liten landsväg där det just inträffat en trafikolycka. Vägen var spärrad, jag fick backa därifrån och ta mig runt på småvägar.
Att döma av avståndet till närmaste sjukhus och den sträcka jag kört sedan jag släppte förbi ambulansen med påslagna sirener, så hade det gått ungefär en timme sedan själva olyckan.
En personbil stod med nosen i diket och taket avskalat. Ambulansen var kvar, bakdörrarna öppna. En barnvagn vid vägkanten. I den ett barn som satt helt stilla, kapprak. En kvinna grät högt och förtvivlat. Gråten tilltog. Hon välte sakta, föll ihop i gruset.
I mina öron fortsatte skriket att ringa flera kilometer. Ända tills jag hörde någon berätta att det var en dödsolycka och att den som omkommit var ett barn.
Minnesbilderna famlade omkring i mitt huvud. Vad hade jag egentligen sett? Hur hängde allt ihop? Vilken tolkning skulle kunna ge sammanhang åt dessa minuter av förvirring?
Lägg därtill det som är varje förälders ständiga skräck: att något ska hända mina barn. Vid minsta påminnelse om att livet är skört knyter sig hjärtat av ångest.
Den som läst psykologi vet att det är så vi fungerar, vi översätter andras upplevelser till våra egna förhållanden och drabbas av överförd panik. Psykologer är också införstådda med att minnen är subjektiva, de anpassar sig smidigt till paniken utan att bry sig om sanningen. Minnen skapas alltid efteråt, när man inte längre har tillgång till facit.
Nu har jag inte läst psykologi, så jag insåg inte att jag var i färd med att skapa ett minne då jag diktade ihop följande historia: Ett barn hade varit på väg till skolan, på cykel eller gående, när en bil som körde för fort hade dykt upp från ingenstans.
Ambulansen som en stund senare kom till platsen kunde bara konstatera det förfärliga. Mamman hade hört sirenerna, det var inte långt från hemmet. Gripen av onda aningar hade hon satt lillasyster i vagnen och skyndat dit. Inför denna mardröm som blivit till verklighet bröt hon ihop.
Så måste det ha gått till. Ju mer jag tänkte på det, desto säkrare blev jag. Resten av dagen fick jag gång på gång tillfälle att återberätta min historia. Särskilt målande beskrev jag mammans hjärtskärande gråt över det döda barnet. Ohyggligt.
Det var bara det att den omkomne var en äldre man, bilens förare, som kört av vägen och orsakat sin egen död. Inte ett oskyldigt barns. Alla barnen i byn levde fortfarande, samtliga hade kommit fram helskinnade till skolan den här morgonen. Så var det.
Självklart borde jag ha känt något slags lättnad över att den chockade mamman inte var en mamma som jag hade trott utan kanske en fru eller en dotter eller en granne. Men jag kände mig bara som en fullständig idiot.
Och inte har jag lärt mig en läxa av den här händelsen heller, som man kunde ha hoppats. Nästa gång som jag bara upplever men ingenting begriper så kommer jag säkert att koppla på min hyperventilerande fantasi igen. Ack, den som ändå vore född skeptiker!
Man föds inte till svensk (29 maj 2010)
Om jag hade fötts på 1100-talet så hade min vagga inte stått i Sverige, men det hade den gjort ifall jag hade fötts på 1600-talet. Nu råkade jag födas på 1900-talet och hamnade därför till en början utanför Sveriges gränslinje (ett streck som bara syns på kartor).
Den gränsen har jag korsat. Jag har invandrat, och det hade kanske aldrig skett om jag levt på medeltiden.
Så där kan man dividera fram och tillbaka när man blir uppmärksammad på hur många gånger Sveriges karta har ritats om och hur slumpmässig vår historia är. Ingenting är givet.
När jag hör nationalister argumentera för sin rätt till landet, en rätt som samtidigt utesluter andras rättigheter, undrar jag alltid hur de kan veta det. Hur kan de vara så säkra? Har de förtjänat just den här biten av jordytan? Som om det vore något slags bedrift att födas in i ett välfärdssamhälle.
Möjligen är Sverige universums bästa land att leva i, just nu. Sedan jag flyttade hit i min barndom har min entusiasm bara vuxit. Somliga dagar känns det som om jag skulle kunna utmana Mona Sahlin på folkhemskramning. Och vinna. Så snart välfärdssystemen hotas (och det är ju varje vecka numera) stiger ett morrande ur min strupe.
Tyvärr kan jag inte bli politiker och försvara mitt nya hemland. Jag skulle bara höja skatterna (jodå, lite till) och strö pengar över skolan, högskolan, vården, kulturen. Jag skulle höja studiemedlen, minska dagisgrupperna, förlänga föräldraförsäkringen (som redan är världens längsta). Obegripliga tjuvnyp från meningsmotståndare skulle jag bemöta med att falla i gråt. Jag är alldeles för vek för den blodiga politiska arenan.
Men jag kan sjunga Sveriges lov i alla tonarter. Jag kan njuta av att ha fått bli svensk, en förmån fullt i nivå med en Stockholmspromenad på försommaren. Kastanjerna blommar, häggen blommar, syrenerna är sprickfärdiga. På Birger Jarlsgatan står två körsbärsträd så galet prunkande att man inte tror sina ögon.
I Humlegården prejas jag av gångvägen av fyra unga pappor med barnvagnar. De går i bredd, som en framtidsarmé på marsch. Jag blir så stolt och rörd att jag närapå gör honnör. Det är mitt Sverige, det.
Den ljusnande framtid (9 maj 2010)
Mina elever förbereder studentyran samtidigt som mina åldrade svärföräldrar flyttar in hos oss. Mina barn gräver i sandlådan eller gungar och en bit bort står en rullator parkerad. Livets cirkel sluts.
Själv står jag mitt i cirkeln (läs: ekorrhjulet) och känner en vag oro inför framtiden. Förr eller senare får man cancer, om man inte hinner dö av något annat först. Det tredje alternativet är inte mycket muntrare: att bli gammal. Äldre och äldre.
Därinne i dimman väntar ett ingenmansland. Minnena lämnar hjärnbarken utan spår. Tankarna irrar runt allt trögare, tills de bara står och hackar på samma envisa punkt. Blodet pumpar mödosamt genom ådrorna. Skelettets benpipor blir sköra som fnöske.
Synen försämras, liksom hörseln, smaken och lukten. Till slut återstår bara känselsinnet, intakt och törstande, men vem ska krama mig när jag blir gammal och illaluktande och har glömt hur man är snäll och trevlig? Slut med oxytocinkickar. Slut med alla andra kickar också.
Särskilt smärtsamt är det att föreställa sig en tillvaro där man inte kan läsa och inte lyssna på musik (jag vet inte vilket som är värst). Hur ska man då kunna inbilla sig att livet är värt att leva? Lägg därtill alla krämpor och maktlösheten hos en liten tant i vårdapparaten. Fattig blir man väl också, för någon större tilltro till pensionssystemets hållbarhet hyser jag inte.
Fast varför tar jag ut dessa fantomsmärtor i förskott? Jag lever ju nu i alla fall. Jag kan när som helst aktivera min kapacitet att vara snäll och trevlig och kramgo. Mina sinnen och minnen fungerar. Benen lyder, lårbenshalsen samarbetar.
Jag kan andas in luften fylld av fågelkvitter. Världen är ett hav av vitsippor. Om morgondagen vet vi inte ett skvatt, inte jag och inte du heller. Tur det!
Kläderna gör kvinnan (galen) (30 april 2010)
Enligt experterna bör man göra sig av med kläder som man inte har använt på två år. Jag tror dem. Det är en mycket fin princip.
Den radikala drömmen är ju att tömma hela klädkammaren, torka rent och väldoftande i varje hörn och sedan bara hänga in plagg som man älskar och använder.
Sagt och gjort. Någonstans ska man börja, så jag lyfter ut en vinterdräkt bestående av kjol och kavaj. Den har jag inte använt på säkert åtta år, kanske tio. Färgen är obestämt gråbrun, materialet kliar och kjolen är något för lång för min figur. Inte var den dyr heller, så jag kan utan ångest göra mig av med den.
Men ... Är det säkert att den här trista dräkten får det bättre på en annan kropp (eller i en annan garderob)? Borde jag kemtvätta den först? Blir inte det dyrt, i så fall? Och jag har ju knappt använt den!
Tänk om jag någon gång i framtiden ska gå på anställningsintervju på låt oss säga Myndigheten för ... ja, någonting trist men ganska välbetalt, och det är en bitande kall januaridag – då skulle den där dräkten vara perfekt! Den sitter trots allt snyggt över axlar och höfter och den där obestämda färgen gör att den går att kombinera med precis vilken knytblus eller raffig topp som helst. För att inte tala om ett par läckra stövlar! Inte kan jag göra mig av med den. Än.
Alla plagg i min garderob har någon fördel som gör det svårt att skiljas från dem. De må vara för korta eller för långa, för tajta eller för vida, för bleka eller för skrikiga, alltid finns det något tillfälle där jag kunde komma att behöva dem. De må vara obekväma, fläckiga, trasiga, noppiga, missfärgade, i avsaknad av knapp, för urringade, det spelar ingen roll; jag kan ändå föreställa mig ett sammanhang i en okänd framtid där jag skulle kunna bära dem och vara snygg.
Jag kan ju bli slankare. Kortare. Tjockare. Oplanerat gravid. Jag kan utveckla en ny stil. Ny färgskala. Jag kan få större muskler. Eller åderbråck. Eller nya intressen. Trädgårdsarbete, till exempel. Då måste man ha på sig just sådana kläder som man inte längre bär till vardags.
Det kan bli begravning. Eller bröllop. Eller maskerad. Det kan vara vilken årstid som helst. Man kan behöva matcha ihop en knepig outfit med färger som då inte längre finns på marknaden. En livsavgörande blus kan råka befinna sig i tvätten eller i strykhögen och då fordras en acceptabel stand-in.
När kvinnor förtvivlat säger att de ingenting har att sätta på sig trots att deras garderober bevisligen är knökfulla, så är det ingen paradox. Livet är fullt av dagar som kräver vissa kläder som man inte har. Då vore det väl dumt att ytterligare begränsa urvalet med en utrensning? Trots att det är vårstädningstider?
Planen lämnar himlen fri (19 april 2010)
Även om vårt svenska samhälle långsamt fylls av övervakningskameror har vi en bit kvar till den säkerhetshysteri som blivit vardag i många andra länder.
I Paris var jag tvungen att legitimera mig med ett särskilt id-kort varje gång jag gick till föreläsningssalen på högskolan där jag var tillfällig gäststudent. Vid dörren satt en sträng vakt och spände ögonen i mig. Biblioteket släpptes jag över huvud taget inte in i.
Jämför detta med hur vi än så länge vandrar fritt ut och in på svenska universitet. Det krävs bara ett vansinnesdåd på en svensk skola för att också våra portar till kunskapen ska börja spärras av myndiga vakter.
Priset tog ändå det A4-papper som med en överkorsad bombteckning visade att man inte fick ta med sig explosiva varor in till den medeltida helgedomen Sainte-Chapelle. Lika lite som man fick bära med sig knivar, gafflar, korkskruvar, hammare, vassa mejslar, sura miner ...
Nä, vi förstår. Vi som har köat en bra stund för att komma in i Justitiepalatset och därifrån in till det förmodligen vackraste kyrkorummet i hela Paris, i akt och mening att studera de gigantiska glasmålningar där ljuset lyser genom århundraden av upphöjd skönhet. Nä, vi hade inte tänkt gå bärsärkagång. De flesta gör inte det.
På Charles de Gaulle-flygplatsen var säkerhetskontrollen en mardröm. Lydigt plockade passagerarna av sig jackor, klockor, bälten, tunna halsdukar. Stod i strumplästen och lät sig hunsas. Sovande spädbarn lyftes ur bärselar och skakades. Inga knivar dunsade ur deras blöjor, inga otillåtna mängder välling uppdagades. Såvitt jag kunde se.
Har vi helt upphört att lita på varandra i denna värld av rätt få galningar och ännu färre terrorister? Håller vi på att kväva oss själva i ett nät av trygghet?
Plötsligt är våren här och för första gången på mycket länge kan man ta en roddtur i skymningen utan att se ett endaste flygplan på himlen. Arlanda ligger runt knuten men det märks inte. Här är sällsamt stilla. Orörd står himlen över vattenytan.
Så här var det kanske på medeltiden. Ingen blick från ovan (mer än Guds). Ingen övervakningskamera, ingen kroppsskanning, inget kort med chip, ingen mobiltelefon med nästan garanterad nåbarhet och full sårbarhet. Inga elektroniska spår av din framfart. Ingen inbillad trygghet, ingen falsk säkerhet. Inga flygplansavgaser över vattenytan. Ingen flytväst i den ljumma vårkvällen.
Fördomar om fransmän och om mig (29 mars 2010)
Bland alla upplivande effekter av att resa ska man inte förakta nöjet att få se sina fördomar utmanade eller bekräftade.
Redan innan jag klev på planet till Paris trodde jag mig veta att fransmän är lättsinniga men högt kultiverade och inte så lite självsäkra varelser som bor i en underbart vacker om än rejält skitig världsstad, där trafiken är vansinnig och poliserna hyperaktiva medan uteliggarna försöker sova i tunnelbanan och tiggarna tar till precis vilka desperata knep som helst.
Helt sant, visade det sig.
Sant är också att lokalbefolkningen i Paris njutningsfullt står och röker överallt, som om lungcancern ännu inte var upptäckt, och att de läser på tunnelbanan (ja, riktiga böcker eller långa politiska artiklar), att de manliga programledarna i teve med ett arrogant leende avbryter sina kvinnliga kollegors kompetenta analyser, som om feminismen ännu inte vädrat minst morgonluft kring triumfbågar och torn (trots att de kvinnliga partiledarna håller på att ta över det politiska fältet).
Lika sant är det att man som sansad svensk inte vet om man ska skratta eller häpna eller sakta grönfärgas av avund inför den sanslösa prakten, överflödet, konsten, arkitekturen och det förbehållslösa dyrkandet av allt som är vackert och djupsinnigt. Filosofer, konstnärer och författare innehar högstatusyrken i det där landet. Hos oss ligger sådant inte långt från diagnoser för socialt missanpassade. Verkligen inget man skryter med på kalas.
Men i Sverige är vi i alla fall världsbäst på hygien, tröstar jag mig med. Den sista flaskan handsprit såg jag på Arlanda. Ja, och så min egen lilla flaska, den enda i hela Paris. Det förvånar mig att svininfluensan alls hittade till Sverige. När det finns länder som Frankrike.
Tätt tryckt intill de andra resenärerna på tunnelbanan kunde jag också konstatera att det där med att duscha inte tycks ha någon särskild prioritet. Det finns sådant som är viktigare. Poesi, till exempel. En reklamskylt i vagnen förkunnade ogenerat att ”Poesin är naturlig. Den är vattnet för vår törst.”
En fördom som jag härmed avsäger mig är dock att fransmän skulle ta illa vid sig när man misshandlar deras modersmål. Antingen har min franska blivit bättre sedan sist, eller så har de slutligen insett att majoriteten av världens befolkning talar andra språk, men ingen rättade mig när jag valde fel artikel på substantiven. Tvärtom fick jag beröm av taxichauffören: ”Ah svensk, men svenskar brukar inte tala franska?”
Förutfattade meningar har man alltid, och inte bara om främmande människor och exotiska platser. Jag trodde till exempel inte att jag med mitt obefintliga lokalsinne skulle ta mig fram i Paris på egen hand. Okej, jag valde nästan aldrig rätt tunnelbaneuppgång (métrosystemet består av 14 linjer, och vid varje station finns det inte fyra, fem alternativ upp ur underjorden utan kanske tjugo) och vid ett tillfälle hoppade jag faktiskt på fel tåg, men det ordnade sig alltid.
Jag hade inte trott att jag skulle orka ränna runt på Louvren i fyra timmar utan mat, eller klänga upp för alla trapporna i Notre-Dames torn med påtaglig vätskebrist, eller nöta fotsulorna tillbaks till stenåldern utan att lida särskilt, eller springa genom åska och hagelskurar på våta boulevarder, eller livnära mig på underlig och ohälsosam kost ljusår från alla glykemiska index, eller hoppa över flera måltider i följd och sedan vräka i mig sent på kvällen ..
Men det kunde jag. Och jag mådde som en prinsessa hela tiden.
Franska ord på tungan (9 mars 2010)
För två månader sedan bokade jag en resa till Paris där jag antagits till en kurs nu i mars.
Eftersom det som skramlade i spargrisen visade sig vara värdelösa 50-öringar (sorteras som metallskrot, upplyste man mig om på banken, eller ”gör ett konstverk av dem”) och framtiden såg allmänt fattig ut, valde jag en billig flygresa och ett ännu billigare hotell.
Närmaste sevärdhet är ett erotikmuseum, då fattar ni.
Att hotellet har ytterst få stjärnor att skryta med och ligger i de skummaste och mest ökända Pariskvarteren kändes som något man bara får stå ut med. Då, i januari.
Min plan var att hårdplugga franska inför resan, med målsättningen att klara mig på egen hand no matter what. Det är nämligen ett tag sedan jag studerade franska på riktigt.
Varje kväll skulle jag lyssna på fransk musikradio via nätet, FIP, kanalen som har otroligt bra musik och då och då en väderleksrapport på franska. Därefter skulle jag gå till sängs med en fransk nobelpristagare i litteratur, på originalspråk. Med en riktigt fet ordlista som enda hjälpmedel.
Självklart skulle jag sedan drömma på franska, tala i sömnen på franska, vakna med ett sådant där leende som bara franska filmstjärnor kan frambringa. En idiotsäker plan.
Men det var ju ingen panik än! Jag hade gott om tid. Så det blev inte så mycket FIP och nobelpris den första månaden. Inte efter det heller. Även om jag gillar Le Clézio (tror jag) har jag endast kommit ungefär 50 sidor in i boken och jag har bara slagit upp ett par ord hittills. Det är så tungt att lyfta ett lexikon när man ligger i sängen och är jättetrött ...
Nästa kväll får jag ta om det jag läste kvällen innan, för då har jag glömt vad det handlade om.
Skulle det inte kunna vara så, att man liksom bär en massa franska inom sig, och så snart man sätter foten på fransk mark så lossnar det likt en våris, och så rinner franskan fram, flytande och klar?
Så får det bli, för nu åker jag snart. I Paris väntar våren på mig.
Kompetens känns inte (28 februari 2010)
När jag var 18 år och just stod i begrepp att ta studenten tackade jag ja till ett vikariat som lärare. Oförskräckt ställde jag mig sedan efter sommarlovet längst fram i klassrummet och undervisade elever som bara var ett par år yngre än jag. Inte en enda gång tänkte jag tanken att det var för svårt för mig, att jag kunde för lite, att jag riskerade att misslyckas.
När jag var 22 fick jag erbjudandet att bli musikrecensent. Det innebar att jag skulle bevista en kvällskonsert, ta anteckningar, köra till redaktionen och smälla ihop en recension innan tidningen gick i tryck. Vanligen hade jag en knapp timme till förfogande.
Självklart hoppade jag på alla uppdrag som kom i min väg. Hade jag några kunskaper inom musikområdet? Nja, jag hade ju spelat piano när jag var yngre, och sjungit i kör, och under en kort period hade jag gjort ett inhopp i en orkester (som kontrabasist!) och jag hade till och med varit körledare om jag tänkte efter, men allt detta på en synnerligen amatörmässig nivå.
Som om det skulle hindra mig. Man behöver inte vara kompetent om man är tillräckligt frimodig, tydligen. Hur svårt kan det vara? tänkte jag och skuttade iväg till redaktionens uppslagsverk (det här var innan man kunde googla fram upplysningar) för att slå upp Dvorák och Debussy, Chopin och Charpentier, Mozart och Mahler. Lätt!
När jag var 25 födde jag mitt första barn. Under de nio månader som föregick själva förlossningen funderade jag inte ett smack på om jag var vuxen nog för föräldraskapets alla krav, om jag verkligen skulle bli en god mor eller vilket ansvar det innebär att sätta barn till denna värld.
Självförtroende liknar spänsten hos huden. Båda avtar med åren. Samtidigt ökar kompetensen men osynligt, omärkligt, liksom viktlöst.
Nu har jag fyra kanonfina barn och högskolepoäng på härsan och tvärsan och erfarenhet från flera yrken och ett hyfsat gott omdöme och kunskap så att jag i princip kan improvisera fram en föreläsning om vad som helst – men nu tvekar jag inför nya uppdrag.
Frågetecknen rusar mot mig som bowlingklot, slår undan benen. Nämen verkar inte det här för krävande? Räcker verkligen min kompetens? Just det här har jag ju knappt gjort förut, eller? Borde man ändå inte ha doktorerat på området? Tänk om jag gör bort mig fullständigt och får avgå under förnedrande former?
Ifall den här utvecklingen fortsätter kommer jag vid 65 att dra min gigantiska men osynliga kompetens som en filt över huvudet och gömma mig för världen i en pensionärstillvaro präglad av noll självförtroende.
Vem, jag? Nä-nä, jag vet inget om något! Lilla jag? Ånej, jag kan just ingenting. Jag har bara levt ett tag, det är allt. Som en glad och okunnig idiot.
Det är ordningen som fattas (16 februari 2010)
Planera dig fri. Få det gjort. Rensa i röran. Ordning och reda. Gör det nu! Var sak på sin plats. Bli chef över ditt eget liv.
Så lyder några av titlarna på de femton böcker i ämnet organisation och vardagseffektivitet som jag äger. Jag har läst dem alla. Flera gånger. Men har det hjälpt?
Jo, jag har tagit till mig en mängd olika metoder för hur man lyfter upp närmaste papper, fattar ett beslut och slänger det i pappersinsamlingen. Det är inte svårt.
I teorin vet jag hur man får ett rent skrivbord och lufthål i almanackan. Hur man sorterar och prioriterar. Jag har också påbörjat flera seriösa utrensningar, som dessvärre har stannat upp efter ett tag och nu kolliderar med andra lika lysande och lika halvfärdiga organisationsprojekt.
Mappar. Etiketter. Pärmar. Arkiv. Listor. Lådor. Påminnelsesystem. Brevkorgar. Högar. Högar. Högar.
En kort stund blir jag lycklig av ordningens ö i kaosets hav. Lugn. Jag lovar mig själv att fortsätta ordna i morgon.
Det är bara det att i morgon har jag bytt system. Mina systembyten är systematiska och fullständigt inkonsekventa. Hur gör man för att fanatiskt hålla fast vid ett enda system?
Det borde någon skriva en bok om.
Gammal nog för riktig kärlek (27 januari 2010)
Dottern insisterar på att få visa mig ett Youtube-klipp som hon hittat. Ivrigt trycker hon ner mig framför datorn och trär hörlurarna över mitt huvud. Hon är full av förväntan inför min reaktion.
Detta är vad som möter mig: Det ligger en ung man på en äng. Han sjunger om hjärta och smärta. Nån brud har dragit. Eller inte dykt upp när hon skulle. Klart är att killen är bedrövad. Refrängen dröjer.
Jag blir otålig och klickar på paus efter en knapp minut. Give me a brake! Det är helt obegripligt att fyra miljoner andra människor har varit här och lyssnat på samma klipp. Orkade de höra hela låten?
Min dotter tycker tydligen att det här är grabben med choklad i. Han har gett henne en uppenbarelse av romantisk art, säkert på samma sätt som Julio Iglesias satte mitt hjärta i darrning när jag var i hennes ålder.
Nu är jag i en annan ålder, och jag blir tvungen att analysera vad som hänt med mitt romantiska hjärta där det tuffar på mot medelåldern. Är det tragiskt att jag inte längre blir berörd av bitterljuva och banala ballader? En gång brände ju sådana sånger hål i själen.
Efter ett tag kommer jag på det, skillnaden mellan mig då och nu. På den tiden drömde jag om den stora kärleken. Men det var en avlägsen dröm i fjärran, så avlägsen att den lät som Julio Iglesias smäktande röst.
Sedan mötte jag kärleken på riktigt. Inte det minsta lik Julio.
Ingen smörsång i världen kan beskriva vad kärleken är, vad kärleken gör med en, hur hjärtat liksom vänds ut och in i något som inte är romantiskt utan allvarligt och omstörtande och inte går att sjunga om.
Åtminstone inte liggande på en äng. Jag får nästan lust att gå fram och sparka på den där killen. Be honom sluta yla. Ta och läs dina läxor i stället! Har du tur kommer det tids nog någon som du inte kan leva utan. Och då du! Då lär du sätta den där jämmerlåten i halsen.
Kunskap ger förnuft och känsla (18 januari 2010)
Anslagstavlan heter ett samhällsinformerande pausprogram i teve, tacksamt att driva med på grund av de tråkpräktiga pekfinger-hyttande inslagen. Men frågan är om vi inte har lärt oss mer under de där minuterna än under ganska många timmar i skolbänken.
Mina grannar kommer från Östeuropa, jag tror att det är Estland, någonstans där man inte växer upp med Anslagstavlan. När de drar iväg på snöskoter över isen och sätter kurs rätt in i det hörn av sjön som strax övergår i å, skulle jag kunna berätta om inlopp, utlopp, avlopp ... Vatten som rör sig ger svag is.
Mycket riktigt återvänder grannarna utan skoter. Den ska bärgas, så de måste hämta den andra skotern och långa plankor. Besvärligt jobb. Dyrköpt kunskap.
Att känna till eller inte känna till kan vara skillnaden mellan liv och död. Före annandagen 2004 var det få som visste vad en tsunami är och vad man ska göra när havet plötsligt drar sig tillbaka: springa åt andra hållet. Inte stå kvar och titta. Nu vet vi.
Ju mer man vet om världen desto mindre blir man en lekboll för dess nycker. Ingen kunskap är egentligen värdelös, även om man aldrig hamnar i en frågesport där man får tillfälle att plocka fram detaljerna ur minnet. (Bägare på latin? Kalix! Selma Lagerlöfs födelseår? 1858!)
Kunskap är så mycket mer än information. Den är lästa romaner, sedda filmer, genomlevda erfarenheter. Allt det där som ger oss en intuitiv handlingsberedskap och ökar inte bara våra chanser till överlevnad utan också till det goda och meningsfulla livet.
Detta att man gradvis förstår sig något bättre på världen, på sina medmänniskor och på sig själv är såvitt jag begriper den enda fördelen med att bli äldre. Man vet var isen bär och var den brister.
Å andra sidan gröper glömskan ur stora stycken ur sådant som man en gång hade koll på. Av mitt studieintyg framgår det att jag har läst 1,5 högskolepoäng i ”Röst- och talvård”. Inte ens under pistolhot skulle jag kunna erinra mig något från den kursen.
Jo, förresten, jag minns läraren lite vagt. Hon hade det blonda håret uppsatt i en knut trots att håret var för tunt och för kort och på vägen mot knuten snöpligen ändade i en armada av hårspännen. Det fascinerade mig.
Den jag vill vara nästa år (30 december 2009)
”Man vill inte vara den man är. Man vill vara den som man inbillar sig att man kunde ha blivit.”
Sveriges störste stilist och pessimist, Hjalmar Söderberg, har mig veterligt aldrig haft fel. Därför firar vi nyårsafton, så att vi ska kunna ställa upp löften om hur vi ska bättra oss på det nya året. Och gissa om det finns utrymme för förbättringar i mitt fall!
Redan en flyktig analys ger vid handen att jag är en tämligen medioker hustru och mor, som älskar de mina till vanvett men mestadels visar det med tjat och gnat, klagomål och uppmaningar om prylar som ska återbördas till sina platser, tofflor som ska träs på sina fötter och kostsamma leksaksdrömmar som ska glömmas. (Just när jag skriver dessa ord står en sexåring bredvid mig och talar ivrigt in i mitt högeröra om några plastgubbar som han önskar sig, alldeles oberoende av att det nyss var julafton och han då höll på att drunkna i nya leksaker.)
Jag inbillar mig att jag kunde ha blivit en mer förstående, lyssnande och kärleksfull mamma. Jag tänker mig att det inuti mig finns en ömsint kvinna som aldrig skulle anmärka på maken när han äter med enbart gaffel. Det är dags för henne att visa sig. På nyårsafton klockan tolv ska jag öppna mitt hjärta och släppa fram henne.
Åtminstone en tio minuter så där. Sedan blir jag nog tvungen att påminna barnen om tandborstningen.
Julglögg, julblogg – orkar vi? (16 december 2009)
Det är bara åtta dagar kvar! klingar barnens röster redan på morgonen. Deras ögon lyser av förväntan. Min blick är matt. Jaha. Ojoj. Hur ska vi hinna?
Min julglädje började falna nånstans i höjd med att jag blev vuxen och fick räkningar och kvarskatt och plikter och taskig ekonomi och betänkligt slitna vinterdäck och en växande barnaskara med väldigt specifika julklappsönskningar och ett hem som skriker på julstädning, detta missljud som endast de arbetsrelaterade stresstopparna i december kan överrösta.
Det var förresten samtidigt som det årliga konsumtionsvansinnet gav begynnande kvävningskänslor, en julastma liksom, och julsångerna började skorra i öronen och det slant till i hjärnan på mig att när Carola längtar till Betlehem så innebär det att hon tänker ta in på bästa hotellet. Sviten. Bubbelbad. Herdar undanbedes.
I leksaksaffären råder snudd på panik. Jag och de andra mammorna sliter i de löjligt stora, löjligt dyra förpackningarna med Lego Star Wars. All personal ägnar sig åt att packa upp nya paket, det har kommit flera pallar, de hinner inte fylla hyllorna innan de gapar tomma igen, hälften av kassorna är obemannade, kön är så lång att det känns förnedrande.
Lydigt ställer jag mig där, med ett paket Lego som inte finns med på sonens lååånga lista. Vi får hoppas det går vägen. Limited edition, lovar Lego. Om det ändå vore någon begränsning på eländet.
Bussen är knökfull. Stockholm badar i hysteriska juldekorationer. Lamporna vajar i den kalla blåsten. Måste jag delta i detta?
Här på landsbygden har vi också pyntat, men mer måttligt. Stakar i fönstren, julens stjärnor, någon slinga här och var kring garagets kontur (men det är för att bilarna ska hitta hem i mörkret).
Bussen släpper ut mig i snödrivan. Himlen är klar. Jag är nästan hemma i värmen, om två minuter. Orion lyser över dungen. Är det hans hjärta som pilar iväg där genom bältet, blinkar och försvinner mot Arlanda?
Om åtta dagar är det över.
Fy bubblan för surgubbar! (30 november 2009)
Kan det vara så att en del människor är immuna mot entusiasm?
Frågan inställer sig sedan jag (ofrivilligt) tillbringat två timmar bredvid en möjlig kandidat till den diagnosen.
I torsdags deltog jag i ett möte om Norrtälje hamn. Vi var många där och de flesta blev liksom jag eld och lågor över en lång rad fantastiska förslag på hur hamnen skulle kunna utvecklas. Innovativa tankar fyllde salen, kreativitet brusade fram över vita duken. Men den medelålders herre som råkat sätta sig bredvid mig blev bara mer och mer upprörd.
”Flum!” mumlade han halvhögt, omväxlande med ”skit!” Ju bättre idéer som framfördes, desto ilsknare blev han. ”De tänker helt fel!” väste han, liksom motvalls, och när applåderna bröt fram såg jag i ögonvrån att han demonstrativt lät bli att klappa händerna. För säkerhets skull tillade han: ”Jag applåderar inte det här!”
Ungefär där upptäckte jag att jag tyckte en aning synd om karln, inte mycket, men tillräckligt. Jag såg hur han hela livet vetat bäst men tvingats uthärda en omgivning befolkad av lyckliga idioter, och hur hans väl inövade pessimism aldrig väckt någons entusiasm.
Inte ens hos frugan. Hon satt denna kväll på hans andra sida, lojalt icke-applåderande. ”Ska du inte säga något?” undrade hon när ordet släpptes fritt. Men kära nån, vad skulle han säga? Att allting alltid går åt skogen och att det bara är löjligt med drömmar och visioner?
Nästan alla skolklasser och alla större arbetsplatser har sina glädjedödare. Olyckskorpar. Partykraschare. Förväntningarnas brandsläckare. De ser som sin främsta uppgift att ständigt påminna oss andra om risker, fallgropar, motgångar, varats oändliga omöjlighet.
Den där osäkert flinande buspojken, som ser till att det inte blir någon utflykt, för villkoret var att barnen skulle jobba bra den här sista lektionen. Just han växer upp till surgubben som tycker att det är onödigt med konst på väggarna, skratt på arbetstid, vänlighet mot kunder.
När surgubben till sist ligger på sitt yttersta, hoppas vi alla att han hinner muttra orden ”Vad var det jag sa?! Skit, alltsammans!”
Så han kan känna sig glad över det åtminstone.
Med bara fem minuter kvar (15 november 2009)
Redan medan man motvilligt snoozar sig upp mot morgonens yta rasslar mejlen in i burken. Så glad man ska bli när man vaknar! Tretton personer har ett ärende. Till just mig.
”Pia, du är utvald!” trumpetar meddelandena ut redan i rubriken. Yes, det är väl det jag alltid har känt på mig. Men vänta lite, vad är det för speciellt med mig egentligen? Jo, jag ska bara klicka lite här och lite där så får jag hudnära rakning, moderiktiga strumpor, min choklad-förbrukning för ett helt år, sexlust och ändlös energi, guld och gröna skogar.
Besviken klickar jag bort drivorna av spam. Delete-knappen är den enda man kan lita på. Trodde de verkligen att jag skulle öppna något så uppenbart ... fejkat, felstavat, fånigt?
Jo, här har jag tydligen gått med i något slags panel där man svarar på frågor och belönas med pengar. Om det är något jag behöver så är det pengar. I utbyte mot lite information (smickrande att de vill veta så mycket om mig!) så ... Visst, här ska svaras.
Det är hundra frågor och jag kör fast direkt. Den anonyma enkät-konstruktören vill veta vad jag ägnar dagarna åt, men man får endast välja ETT svarsalternativ. Alla svaren utom arbetssökande stämmer in på mig. Japp, jag är anställd, egen företagare, studerande och föräldraledig. Vilket ska jag ta? (Om jag känner efter ordentligt söker jag kanske ett arbete ändå. Den får det bli.)
Frågorna om fritidssysselsättning försöker jag smita förbi, men si det går inte, då blir det stopp och backa. Fast jag är inte det minsta road av a) sport b) djur c) mode eller d) mystik. När jag går ut en kväll på stan blir det varken a) nattklubb b) mysig middag eller c) bio.
Tjugo minuter senare sitter jag fortfarande och funderar på vilken årsmodell det är på bilen. Var står det? Ifall jag skulle gå ut och titta, menar jag. Orkar inte. Får bli en gissning. Eller en önskan, jag har alltid velat ha en ny bil.
Bara jag klickar i svar på alla frågor så kommer jag till belöningen. Så där ja, då var det klart. Här är presentchecken! Femti spänn är inte kattpiss. För någon som gillar att spela bort stålarna på nätet. Det är nämligen bara till spel checken kan användas.
Av alla missbruk man kan fastna i är spelmissbruk det sista som kommer att drabba mig. Jag är patologiskt ointresserad av spel. Så vitt jag har begripit handlar de där onlinespelen antingen om våld eller om kossor. Ingetdera tilltalar mig särskilt. Gäsp. Poker har aldrig lockat mig. Förstår inte glädjen i att skrapa en trisslott. Fattar inte varför hästarna travar runt.
Om jag hade fem minuter kvar att leva skulle jag göra något roligt och det innefattar sannerligen inte att fördriva tid med spel & dobbel. Jag skulle inte svara på en enda fråga eller köpa en enda pryl. Och jag skulle definitivt inte öppna den där onda tingesten på mitt skrivbord där meddelandena lurar som glupska gamar.
Kärlek är konsten att låta bli (24 oktober 2009)
En dag ska jag skriva en bok med titeln Allt jag vet om kärlek. Den ska samla mina lärdomar i detta ämne och ett kapitel ska handla om barnuppfostran. Som jag över huvud taget inte tror på.
Är mina barn väluppfostrade? Ingen aning. Ju mer jag tänker på hur det skulle yttra sig i så fall, desto dimmigare blir det i skallen. Jag vet inte ens om jag själv är väluppfostrad. Troligen inte.
När min första dotter var två månader gammal var vi i Spanien och satt vid en pool. En engelsk dam lutade sig fram mot den förtjusande lilla varelsen i sjömansklänning som jag höll som en dyrbar blomma i knäet, och frågade Is she good?
Vad svarar man? No, she's a naughty little devil? Jag blev helt förvirrad av den världsbilden. På svenska skulle vi kanske fråga om lillan sköter sig, vilket möjligen kunde syfta på sådant som huruvida hon äter, bajsar och sover i rimlig omfattning och med för föräldrarna behagliga intervaller. Men vad är det för fråga egentligen?
En bebis på 60 centimeter, med några tunna hårstrån på den ljuvligt doftande hjässan, är bara underbar, punkt. Ifall föräldrarna är utmattade av vaknätter och krånglande amning så beror det inte på att lillan jävlas. Prövar deras tålamod. Testar gränser, som det brukar heta.
Barn kan allt om kärlek. Det är när de blir bemötta som ondsinta fridstörare som de programmerar om sig. Vanligen till små odågor. Eller som man hotfullt sa till barn förr i tiden: Du, din lilla olycka!
Jag tror att om man har turen att få vistas bland barn så ska man sätta sig på händerna och bita sig i tungan och stålsätta sig så man inte råkar uppfostra dem. De är nämligen redan fantastiska som de är. I vår överambitiösa tid är detta svårare än någonsin, för vi vill så hemskt gärna lägga oss i.
Min yngsta är nu drygt två och ett halvt, hon sitter i sängen och kämpar envetet med en hög böcker och en liten väska där böckerna ska in eller ut enligt en plan som hon har i huvudet. Vad ska jag göra? frågar jag hjälpsamt. Du ska göra ingenting, svarar hon med eftertryck, dock utan att lyfta blicken från sitt projekt.
Nä, för hon vill klara sig själv! Ingen klåfingrig förälder slash uppfostrare ska skynda till hennes sida, för då lär hon sig inte, då begränsas hennes utveckling. I all välmening.
Men när jag gör ingenting plockar 14-åringen självmant ur disk-maskinen. Matchar 11-åringen själv ihop sin outfit för dagen. Sitter 6-åringen i soffan och lär sig på egen hand att läsa i leksakskatalogen, uppslaget som handlar om Star Wars. B-a-t-t-l-e D-r-o-i-d stavar han. Och lillan tar för sig av världen i sin egen takt, som är en rasande fart jämfört med hur trögt allt går för mig. Barnen är kloka och koncentrerade, fulla av tillit, laddade med kärlek. Bara jag avstår från att lägga mig i deras så kallade uppfostran.
Så, mina vänner, det enda jag har att säga är ... LET. IT. BE.
Den sista resten av Sovjet (3 oktober 2009)
I två dagar är mitt körkort försvunnet och jag står inför den ångestladdade utsikten att tvingas skaffa ett nytt.
Förra våren hämtade jag ut ett förnyat körkort efter att det gamla gjort sitt. Den proceduren har etsat sig fast i mitt minne som en nästan overklig händelse.
Ni som är unga känner nog inte till det här, men förr i tiden fanns det i Rimbo ett postkontor. Det var en centralt belägen och flitigt besökt inrättning som erbjöd samhällsservice av hög kvalitet. Bakom disken satt ett par barska men kunniga rospiggskor i övre medelåldern. Den ena bar peruk. Med stor värdighet, ska tilläggas.
Till posten gick man för att betala räkningar, hämta ut lönen, köpa frimärken, skicka paket, plocka bland postens egna vykort och okynnesläsa diverse broschyrer. Trivsamma ärenden uträttades i en trivsam och professionell miljö. Ofta var där fullt av folk som hejade och småpratade om vädret.
Men så lade posten ner sina kontor, ity de icke längre var lönsamma. (Här hade man ju velat veta på vilka grunder detta snilledrag räknades fram. Har någon hört en vettig människa föreslå något liknande?) En kort tid var Rimbos postkontor inhyst i en vrå i Konsum, men det var ju inte mer lönsamt det.
Postkontoret gick i graven. Damerna bakom disken fick se sig om efter nya anställningar. Allmänheten fick lära sig att på måfå fråga efter frimärken lite här och var. Ofta fick man svaret ”nej, tyvärr”. Min
svärmor som närmar sig de nittio har nu vant sig vid att ta bussen till Norrtälje varje månad för att hämta ut pensionen.
Större eller mer värdefulla försändelser som man tidigare hämtade på posten kommer nu antingen hem med lantbrevbäraren eller med ett privat alternativ eller så hämtar man själv på Ica eller i presskiosken. Det är olika varje gång.
Körkort, har jag smärtsamt fått erfara, ska dock fortfarande hämtas på posten i Rimbo. Som är nedlagd. Dock uppgavs en adress på Stockholmsvägen som jag efter ett förtvivlat letande (ja, jag klättrade på fasader, skrapade bort alger och rost, tydde siffrornas bleknade former) faktiskt hittade.
Den nya tidens postkontor visade sig vara en fönsterlös lagerlokal på en bakgård. Intill pansardörren hängde en liten apparat med en knapp. Jag tryckte på den. En lång, ödslig minut passerade innan porten motvilligt gled upp, släppte in mig och gled igen med en olycksbådande suck.
Där innanför möttes jag av en nervös man i obestämd ålder. Ett provisoriskt bord stod på tvären och låtsades att det var en disk för postärenden. Ny väntan. Ingen stol.
Så, äntligen. Mitt pinfärska körkort. ”Ska du ha ett kvitto?” väste postmannen utan tillstymmelse till ett leende. Jag försäkrade skräckslaget att det inte var nödvändigt och började backa mot dörren. Sekunderna innan hade jag försökt mig på ett skämt om att man fick hålla tillgodo med fotot på körkortet även om man inte var så snygg som man kunde önska. Det skämtet uppskattades inte. Tanken föresvävade mig att jag i stället skulle ha tryckt en smutsig hundradollarsedel i näven på honom.
Fumlande fick jag upp dörren och rusade mot bilen. ”Kör! Kör!” ropade jag åt maken. Något onödigt, eftersom han satt på passagerarsidan. I stället var det jag som backade, kastade en sista blick på denna gudsförgätna plats och försvann därifrån på tjutande bildäck.
När jag efteråt berättade om skräckupplevelsen fick jag höra liknande historier från andra Rimbobor. Min svärfar, även han på väg mot de nittio, kördes bryskt ut i åtta minusgrader och snöglopp eftersom man inte hade ”plats för kunder”. När han uppgav att han var en hederlig medborgare vid sina sinnens fulla bruk och med ett faktiskt ärende blev han inte trodd. Han fick stå i snön nästan en halvtimme och vänta på någon som kunde intyga hans identitet.
En vän ung blondin i bekantskapskretsen hade varit nära att bli kvarhållen inne i postladan men undsattes i sista stund av sina kompisar, som nu fick tillfälle att redogöra för händelsen. ”Det är ju precis som i Sovjet!” utbrast jag. Artonåringarna såg på mig med undrande blickar.
De unga vet så lite om rysk maffia, mutor, tortyr, godtyckliga gripanden, försvinnanden, avrättningar, sibirisk ovänlighet, otymplig byråkrati och obefintlig känsla för service. De vet heller inget om det forna postkontoret i Rimbo, med peruktanter som ville en väl trots att man skrivit på fel rad. Svunna tider, flydda dar.
Så ringer Moderna museet i Stockholm och meddelar att mitt körkort ligger där. Jag behöver inte skaffa något nytt. Lättnaden är gränslös.
En ny man i mitt liv (17 september 2009)
När min äldste son föddes för snart 14 år sedan skrev jag en krönika om hans fötter. Poängen var att fötterna var små och gulliga nu (alltså då) fast de i framtiden skulle förvandlas till grova 44:or i gympadojor. Jag förstod det rent intellektuellt, och förberedde mig på en fötternas metamorfos.
Well, vi är där nu, killens fötter har antagit groteska proportioner i förhållande till den spensliga kroppen. Men det här med målbrottet hade jag av någon anledning inte väntat mig.
Jag ringer hem och en okänd mansröst svarar. Förvirrad måste jag fråga vem det är. Tydligen är det min förstfödde som utan att jag kan begripa hur det gått till har blivit en annan person. Känner jag honom?
Puberteten ur ett pojkperspektiv ingick helt enkelt inte i min erfarenhet, så här famlar jag verkligen. Vilka tankar rör sig i den nyblivne mannens huvud? Hur ska jag bete mig när jag plötsligt lever med två karlar? Är det till exempel fortfarande okej att gå omkring naken hemma eller har det på något sätt ändrats och blivit ... olämpligt?
Vem ska man fråga om sånt?
Till sommaren, en faktura (2 september 2009)
Antal svalkande dopp: ca 30
Solbränna: diskret
Sovmorgnar: så gott som samtliga
Nattsudd: ja
Timmar tillbringade i hammock: 1,5
Timmar tillbringade i hängmatta: 2,25
Nya foton föreställande badande barn: 1386
Antal släktkalas m. tårta: 4
Kilon förlorade genom GI-diet: 2,5
Kilon återvunna genom non-GI-diet: 1,5
Motion: (värdet ej mätbart, v.g. försök igen)
Inrättande av goda vanor och rutiner: skulle inte tro det
Byggda sandslott: 2
Karriärplanering och framtidsframförhållning: va?
Myggbett: högst 45
Fästingbett: 0
Pedagogisk handledning av de egna barnen: obefintlig
Antal påtänkta städ- och sorteringsprojekt: 9
Antal påbörjade städ- och sorteringsprojekt: 2
Antal slutförda städ- och sorteringsprojekt: 0
Nivå av ångest och oro: under statistisk säkerhetsmarginal
Kärlek: konstant
Summa: plus minus minnen tid
Då överskjutande belopp understiger 100 gram lycka kan du bortse från denna räkning.
Vissa veckor är man inte beredd på (13 augusti 2009)
Att packa bilen full med alla barnen, smutstvätten och ett par hundra sandiga leksaker för att återvända till civilisationen (läs: jobbet, skolan, dagis) är väl ingen drömöppning på någon vecka, men värre skulle det bli.
Jag har kört en dryg timme från sommartorpet när jag strax norr om Askersund känner att något är fel under högerfoten. Gasen svarar inte, motorn rusar, varvmätaren visar 4000. Jag befinner mig på en smal, synnerligen tättrafikerad väg.
Beslut måste fattas. Snabbt. Jag har redan passerat en vägficka, jag ligger och blinkar med varningsblinkers så långt jag kan till höger. Några bilar pressar sig förbi. Där! En liten vägstump fram till ett älgstängsel. Jag kastar mig in.
Har jag bara inbillat mig detta eller är det något allvarligt fel på bilen? Solen gassar, det finns ingen skugga, jag törs inte släppa ut barnen för all trafiken. Inget droppar under bilen. Det luktar inte bränt under motorhuven. Jag försöker använda hjärnan men den fungerar inte heller. Vi har inte ätit lunch och barnen stillar den värsta hungern med ballerinakex som hastigt smälter.
I min mobil finns ett nummer till någon sorts bilbärgning. Jag ringer det sedan jag ringt maken. Eftersom jag inte vet var jag är, tar det en stund innan en bärgare från Hallsberg (aha?) dyker upp. Då har maken också kommit med reservbilen och efter en stärkande (tillika dyr) lunch/middag på närmaste värdshus vänder vi och kör tillbaka till torpet. Bilen försvinner till Örebro. Den går varken framåt eller bakåt för egen maskin. Växellådan har brutit ihop.
En extra semesterdag? Ett härligt dopp till? Jovisst, men nu har mina svärföräldrar och min svägerska intagit stugan så maken och jag får sova i tält. Efter ett antal misslyckade övertalningsförsök hamnar även minstingen där, mellan oss, i tvåmannatältet från anno dazumal.
Att sova i tält är faktiskt ganska härligt, tänker jag och somnar till sist trots surret av insekter. Bara för att vakna 03.46 av tre nya ljud. Det första är rasslet av regndroppar mot tältduken. Det andra är ett halvt mänskligt falsettskrik från en rovfågel, troligen en uggla. Det tredje är mer obestämt: ett hasande, nej mer som långsamt svepande steg. I gräset utanför tältet. Något stort. Mycket stort. Större än en överviktig människa.
Jag har aldrig varit så nära en livs levande älg. Två osannolika meter över marken vänder den sina lysande ögon mot min ficklampsstråle och tar ett halvhjärtat 600-kilosskutt bakåt.
Kan man verkligen råka ut för både bilhaveri och nattlig älg redan innan veckan ens har börjat?? Jag är både arg och rädd, tycker att nu får det vara nog med hjärtan i min halsgrop.
Tills maken, som jag givetvis skakat liv i, säger det enda vettiga: Var är kameran? Älgen hör honom och drar sig skyndsamt (för att vara älg alltså) över mot grannens tomt. Där bor numera tyska semesterfirare, som skulle dö av lycka om de fick träffa en riktig älg. Den mumsar nu i godan ro på deras äpplen. Man hör hur den metodiskt ruskar om gren efter gren och tuggar med malande käkar. Jag kan inte sova i tältet till det ljudet!
I stället kryper jag ner i fotändan hos min äldre dotter medan jag funderar på hur det skulle låta ifall jag berättade för tyskarna vad som har utspelat sig i deras trädgård under natten. Jag har aldrig ens hälsat på dem, så de kanske skulle bli lite förvånade om jag dök upp på morgonkvisten och påstod att "diese nacht war es ein Elch hier, jawohl!"
Nä. Ingen bra idé. De kunde ju råka bli förolämpade både av mina haltande språkkunskaper och av mina fördomar om tyskars förtjusning i älgar.
Nästa dag kör jag hem med reservbilen. Det går bra, trots min sömnbrist, men när vi kommer hem har datorn kraschat.
Hur kan det komma sig att de bästa veckorna är när absolut inget händer, men att man då har för tråkigt för att uppskatta det?
Svininfluensan och skräcken (28 juli 2009)
Häromnatten drabbades jag av någon sorts panik.
Det var när jag satt på webben och läste på om svininfluensan. Fakta adderades ihop enligt följande recept: Det är en pandemi på gång + den kommer hit snart + trots att den ännu inte brutit ut på allvar har folk dött utomlands och här i Sverige ligger två (unga!) personer nedsövda och andas med konstgjord lunga + det finns bara en handfull sådana lungor att uppbringa + när jag behöver en sådan kommer jag inte att prioriteras = jag kommer att dö. I höst.
Detta, slog det mig med förödande klarhet, är min sista sommar.
Under ett par dagar sörjde jag över min nära förestående död. Ack, att ryckas bort i så unga år! Min yngsta kommer inte att ha några minnen av mig, trots att jag burit, ammat, bytt, tröstat, vyssjat, torkat snor i hundratals, nej tusentals timmar. All den omsorgen är som bortsopad från jordens yta, likt sovjetiska händelser. Har Aldrig Hänt.
I tanken planerade jag formuleringarna i de vackra brev jag skulle lämna efter mig till barnen. Hur jag skulle påminna dem om att min kärlek till dem är inbakad i deras celler och därför aldrig kan försvinna.
Så, en lunch. Ute på altanen, svensk sommars halvhjärtade värme. Maten passar inte alla, det gör den aldrig i den här familjen. Det blir bråk. Någon skriker och kastar besticken. En annan tjuter för att en tredje är dum. Den fjärde sitter och lider i trumpen tystnad.
Motsatsen till idyll, vad heter det?
Med ens är jag trött på alltihop. Allt oväsen, allt stök, all disk, all ostruken tvätt, alla missnöjda barn, allt arbete som ändå aldrig genererar tillräckligt med pengar. Alla skulder. Alla bekymmer. Alla krav.
Det ska bli skönt, riktigt skönt, att ligga och tyna bort i en säng. Äntligen lugn och ro. Dödens ostörda evighetssömn. Redan i höst.
Plötsligt var jag inte längre rädd för svininfluensan.
