Pia Cederholm - pedagog och författare
Vi börjar på andra lagret       (30 januari 2012)
Häromdagen fick jag för mig att det var något lurt med ett sminketui som jag en längre tid haft i min ägo. Det var för tjockbottnat för att bara innehålla några ynkliga plättar ögonskugga. Dessutom nämnde innehållsdeklarationen även något om läppglans. Hm ...
 
Jag bände och slet och rådbråkade eländet under fler minuter än det känns riktigt okej att nämna här innan jag (vips!) kom åt den magiska fjädern. Se där! Ögonskuggorna gled åt sidan och avslöjade en våning till inunder.
 
Som i ett blixtsken kom då ett barndomsminne för mig. Det var hos min mormor, jag och två av mina syskon sov över där, och några grannar – ett mycket gammalt par – hade förbarmat sig över oss och hejdat sig just när det återstod tre praliner i en chokladask som de fått i julklapp. Tre praliner till tre barn. Som blev ganska glada.
 
Men när min fingerfärdige storebror upptäckte att man kunde lyfta på det tömda lagret och finna ett till (komplett och opåbörjat) inunder, ja då fick vi en glädjechock. För detta var en oavsiktlig gåva som man inte behövde lämna tillbaka, hur samvetsömt man än resonerade.
 
Har en gammal människa råkat ge dig en sedel för mycket eller glömt växeln kvar på disken eller blandat ihop dig med din kusin så att du fått en karott till hennes bröllopsservis fast det inte är du som gifter dig, så absolut, sådana misstag ska rättas till. Men en halv chokladask för mycket? Nej, där går gränsen.
 
Det händer kanske inte varje dag men ibland överraskar livet oss med mer och bättre än vi har begärt. I en romanidé som jag har och  förmodligen aldrig kommer att göra verklighet av finns en kvinna i 70-årsåldern som gör sig beredd att dö. Hon lider av en obotlig sjukdom och måste nu avsluta sina jordiska affärer. Hon säljer eller skänker bort sina ägodelar, kör ut den bortskämde vuxne sonen, städar ur alla förråd av minnen. Till sist går hon till doktorn för att få sin definitiva dödsdom, bara för att mötas av beskedet att hon är frisk. Hon har misstagit sig på sin dödlighet.
 
Som romanidé fungerar det inget vidare, för i litteraturen ska överraskningar alltid vara av ondo, men som livsfilosofi är det inte så dumt: Se efter om livet har sparat en bonus åt dig, innan du kastar dig ut i bitter gråt och tandagnisslan. För just när vi avnjutit alla pralinerna kanske vi upptäcker ett helt lager till. 
 
 
Ge döden ett slag på käften     (14 januari 2012)
För två år sedan fick min yngre syster Anne beskedet att hon hade långt gången bröstcancer. En aggressiv knöl på 5 x 7 centimeter höll på att långsamt förtära henne inifrån.
 
Behandlingen blev utdragen och plågsam. Först ett år senare, i januari förra året, kunde hon genomgå den operation som skulle ge henne ett nytt bröst. Men den operationen misslyckades (en punkterad lunga och en livshotande infektion) och hon väntar fortfarande på sitt nya bröst.
 
Under tiden har hon bestämt sig för att göra allt hon kan för att bekämpa bröstcancer, en fruktansvärd sjukdom som är särskilt farlig när den drabbar unga kvinnor. Hon har målmedvetet tränat sig till en smidig kropp och den 22 april springer hon ett maratonlopp i London tillsammans med andra som vill hjälpa forskningen att lösa bröstcancerns gåta.
 
Du kan stödja insamlingen via Annes hemsida. Gör det. 
 
Så blir mor rar                        (26 december 2011)
Ett säkert tecken på att man lämnat barndomen bakom sig är att man tycker bättre om julafton dagen efter. 
 
För barn i alla åldrar är tiden fram till julafton en febrig längtan, där förväntningarna stadigt skruvas upp med varje lucka i julkalendern. Julafton är en olidligt utdragen väntan på julens höjdpunkt och mening: öppnandet av julklapparna.
 
För vuxna är det precis tvärtom. Veckorna före jul tilltar stressen för varje timme. Ångesten bryter fram i julträngseln och väcker en om nätterna: Vem har jag glömt att köpa julklapp till? Vad kan vi utesluta på julbordet utan att förstöra stämningen? Kan jag fortsätta att ignorera de smutsiga fönstren? När ska någon ta itu med tidningstravarna och med hallgolvets skokaos? Var stuvade vi undan julgransbelysningen sist? Hur ska jag hinna med allt?
 
Trots att jag i år drog ner på julklapparna, reducerade maträtterna, struntade i julkorten och delegerade det mesta av städningen till övriga familjemedlemmar var stressnivån påtagligt hög hela december. Så när julmiddagen var avdukad och paketutdelningen kunde börja drog jag en suck av lättnad. Äntligen. Julfriden spred sig som ett välbehag i kroppen.
 
Bland paketen låg ett från mig själv: Kerstin Ekmans nya roman Grand final i skojarbranschen. Insvept i en filt tillbringade jag hela juldagen med den. Familjen fick livnära sig på rester från julbordet, jag bara läste hela dagen tills jag nådde sista sidan. Det var den bästa dagen på hela året.
 
Vid ett tillfälle lade jag ifrån mig boken för att trösta en gråtande 4-åring som hamnat i onåd hos de tevespelande syskonen. När hon satt där och snyftade kom hon att tänka på att hon snart ska fylla 5 och att tiden går och att hon håller på att växa upp och bli stor, för stor för att sitta i mammas famn och låta sig tröstas. Då grät hon lite till för det.
 
Livet vore bra bittert om barndomens tröstfamnar och glädjeämnen bara sjönk undan och inte ersattes av något. Men så bittert är det inte. Det kommer andra famnar, andra önskningar, nya intressen och nya romaner. Julaftonens intensiva lycka förgår och i stället upptäcker man juldagens underbara läsro.
 
Inte ska vi sörja över att julen är över för den här gången! Om blott ett år är den över igen. Det längtar jag till medan dagarna sakta ljusnar.
 
 
En decimeter vardagspoesi        (10 december 2011)
Den makalöse Tomas Tranströmer tar emot årets nobelpris i litteratur. Han gör det sittande i rullstol, med halvsidig förlamning och utslaget språkcentrum. Det stordåd han belönas för får plats mellan pärmarna på en dryg decimeterbred rad av diktsamlingar. Och det är helt oumbärliga dikter för mig och för resten av mänskligheten.
 
Säkert är jag inte ensam om att fälla tårar i detta ögonblick. Poesins sälta svider i mina ögon. Allt blir suddigt: frackarna, klänningarna, frisyrerna, de gnistrande smyckena.
 
Tranströmer ler det försyntaste av stolta leenden. Leendet säger att friheten finns och att poeten gör motstånd även om han inte talar. Vi ger oss inte men vill fred.
 
Mot min axel trycker min nästyngste, 8-åringen. Vi har en liten stunds kvalitetstid tillsammans. Jag ser på teve och han spelar ett spel på min iPad, ett spel där man ska spräcka bubblor på ett synnerligen meningslöst sätt. Han klarar nivå efter nivå och rapporterar triumferande: ”Jag börjar få stora framgångar på det här nu!”
 
Så bra, tänker jag och torkar tårarna. Spela på du. En dag kanske du får nobelpris du också.
 
 
När Magnus Eriksson var kung   (30 november 2011)
Sucka månde Reinfeldt och gnälla månde Juholt, det är ändå en fis i universum jämfört med hur körigt Sveriges ledare hade det på medeltiden.
 
På 1100- och 1200-talen var Sverige ännu bara några osäkra landområden på vissa sidor om Östersjön. Om kungen fick något så när ordning och blev erkänd som kung i Västergötland, så kunde han hoppa upp och sätta sig på hästen på att det var kaos i Östergötland och att någon helt annan Birger påstod sig vara kung i Uppland. Så då fick han rida dit och bringa ordning.
 
Under 150 år, från 1100 till 1250, hade Sverige sjutton olika regenter. De hette sådant som Sverker Karlsson och Erik Eriksson och de bet sig fast vid makten en tid, innan de blev utmanövrerade eller mördade.
 
Deras regeringstid var ingen dans på Rosenbad utan en daglig kamp med näbbar och klor för att få fattigt folk att betala skatt och rika adelsmän (helt skattebefriade) att ge sitt bifall. Vanligen gaddade adelsmännen ihop sig mot kungen och utövade påtryckningar genom sin röst i riksrådet. Vår tids riksdag är rena västanfläkten i jämförelse.
 
Inte nog med att kungen skulle hålla samman ett rike utan bredband, postgång, telefon och motorvägar, han skulle även orka utöka landområdet, hitta rikedomar att släpa hem för att stötta upp statens finanser samt kristna de på tok för hedniska invånarna i östra Finland och därbortom. Och när kungen var på korståg utbröt strax anarki hemma i Uppsala eller Strängnäs eller Skara eller var nu rikets tillfälliga centrum ansågs ligga (Stockholm var inte påtänkt ännu, och det var en stor brist). 
 
Om finansminister Borg med sitt medeltidsdoftande namn tror att han har ett tufft jobb, så skulle han ha varit med på 1300-talet. Då fick kung Magnus Eriksson för sig att han skulle köpa Skåne av danskarna för den ohyggliga summan av 34 000 mark silver. Han satsade hela statsbudgeten och mer därtill för att få affären att gå i lås. Danskarna tackade och tog emot pengarna. Några år senare hämtade de tillbaka Skåne, utan att återlämna så mycket som ett öre. Det kan man kalla en god affär (för Danmark).
 
Nu har det ju visserligen runnit en del vatten under Öresundsbron sedan danskarna lurade brallorna av svenskarna på medeltiden, och säkert tycker många att sådan ekonomisk brottslighet numera är preskriberad. Men vi fick faktiskt aldrig tillbaka de där pengarna, och med århundraden av ränta på ränta ...
 
Vad säger konsumentköplagen? Om vi lyckas rota fram kvittot? Som plåster på Saab-eländet? Det kan vara värt ett försök.
 
  
Alla behöver fans som Dylans    (11 november 2011)
Förra fredagen satt jag i Globen och hörde Bob Dylan sjunga. (Eller vad man nu ska kalla det.)
 
Jag kan inte på långa vägar mäta mig med dylanologerna, de där nördarna som kan ALLT om Dylan, men låt oss kalla mig en vanlig, normalentusiastisk Dylanvän. Jag gråter inte blod om jag missar en konsert med honom när han far förbi ett par gånger om året på sin ändlösa världsturné men jag blir glad av att höra och se honom, om vi säger så.
 
Dessvärre hade maken och jag fått platser längst bak på ena sidan så när det äntligen blev dags för Dylan efter Mark Knopflers första halvlek upptäckte vi att det var väldigt lite vi faktiskt såg. Största delen av tiden stod han nämligen vid sitt klaviatur med ryggen vänd mot oss. Vi såg alltså en spenslig ryggtavla under en mörk hatt och längst ner byxor med revärer samt tvåfärgade boots.
 
Vid tidigare Dylankonserter har vi kunnat tvista om huruvida Dylan vid något tillfälle avfyrade ett leende eller om det bara var en missriktad grimas, ungefär som nyblivna föräldrar som inte kan skilja det första leendet från magknip. Den diskussionen slapp vi den här gången. Däremot var vi inte helt säkra på om vi såg några små danssteg (maken tyckte sig också uppfatta medvetna gester) eller om Dylan bara stapplade till av misstag. Han är ju trots allt 70 plus. 
 
Bob Dylan har komponerat tusentals låtar med gåtfullt poetiska texter. Ibland är det nobelprisklass, ibland är det dagisnivå; allt som oftast är det överraskande och egensinnigt. Han kan alla sina låtar utantill men för att inte tröttna på dem framför han dem aldrig likadant två gånger. Därför är det nästan som en tävling för publiken att gissa vilken låt det är som Dylan spelar.
 
Inte nog med att låtarna är förvrängda till oigenkännlighet, Dylan har heller aldrig haft skönsjungandet som ideal. Så det där med att följa noter och respektera melodin och artikulera tydligt är inte hans paradgrenar. I stället står han där och väser, mumlar, brölar skrovliga fragment av engelska fraser och rim, till synes slumpgenererat, på en spinkig höft och med uppvisande av en suverän nonchalans gentemot allt och alla. Han är sitt eget universum. 
 
Och det är alldeles fantastiskt. Jag trycker kikaren mot ögonhålorna och njuter. Jag kan inte sjunga med i texten mer än någon enstaka ändelse här och där men jag kan gunga med i rytmen och le åt denna obändiga kraft. Här står Bob Dylan och bräker ut sina ord så det skallrar i Globen. Vilken besvärjelse, vilket infamt påhopp på döden!
 
Jag är så begeistrad att jag först inte förstår varför folk reser sig och går. Till höger om oss, till vänster om oss, nedanför oss tunnas publiken ut och jag får för mig att det finns något ställe framför scenen där man kan samlas för att med uppåtsträckta händer digga Dylan mer intensivt. Jag spanar i kikaren men ser ingen sådan dyrkande ansamling.
 
Då slutar plötsligt Dylan sjunga. Jag tycker att han just har börjat komma igång på allvar, men han går av scenen utan ett ord. Inget tack och adjö och vad kul att ni kom, absolut inget extranummer ty sådana publikfriande eftergifter ägnar han sig inte åt, men det hade ju varit trevligt med något slags erkännande, något tecken på att han ändå lagt märke till att vi var där och applåderade, kanske ett stillsamt hej på er Stockholm. Men nä, han struntar högaktningsfullt i var han spelar sina visor och vem som lyssnar.
 
Det gör inget. Motvilligt inser jag att det är över för den här gången. Klockan är mycket och när jag räknar efter har Dylan ändå spelat ganska många låtar. Folk har gått för att de fått nog av det svårtydda slamret för i kväll.
 
Det är mild novembernatt ute. Publiken väller ut i mörkret. En del är lite missnöjda, andra är luttrade efter många konserter med Dylan på växlande humör. Jag är upprymd. Och för första gången tänker jag på mig själv som ett fan, ett i mängden av fans globen runt. 
 
Sådana fans som Dylan har borde alla människor ha. Tänk om någon ständigt riktade sin förtjusta blick mot dig och betalade flera hundra bara för att få höra dig haspla fram dina osorterade tankar. Tänk att befinna sig i kikarens öga, älskad och sedd, uppskattad för varje leende, varje grimas, varje stapplande steg, synad i sömmarna och fullkomligt accepterad trots eller tack vare alla egenheter. Tänk dig att färdas genom världen omgärdad av ett vänligt intresse, då och då stegrat till ren kärlek, utan krav på motprestation.
 
Och tänk dig också att några av dina beundrare rätt vad det är reser sig och går. Sjung på du bara, men de har hört tillräckligt för i kväll och nu måste de tänka på refrängen. Gäsp. Det blir nog bra det där när det blir färdigt. God natt.
 
 
Galen i ord                            (30 oktober 2011)
På bussen borde jag plugga inför den hemtenta som ska skickas innan dygnet är till ända men i stället bestämmer jag mig för att göra något som jag funderat på en tid: börja spela wordfeud.
 
Wordfeud är ett alfapetspel som man gratis kan ladda ner till mobilen. Därefter kan man spela hur mycket som helst mot hur många okända personer som helst. Jag har hört om spelare som blivit närmast besatta av den här ordleken. Jag kan tänka mig att jag själv skulle kunna trilla dit.
 
Låter det tidskrävande? Verkar det vara något som man borde undvika ifall man har hundra viktigare uppgifter att ta itu med? Japp, det är korrekt uppfattat.
 
Sagt och förgjort. Jag ansluter mig till wordfeudspelarnas växande skara. Inte har jag spelat alfapet mer än någon enstaka gång under uppväxten och inte har jag löst särskilt många korsord så mina förkunskaper är tämligen begränsade.
 
Det är jag som ska börja och nästan omedelbart ser jag att jag kan få till ordet LATEX. Men hur ska det läggas ut? Efter ett antal misslyckade försök prövar jag att lägga ordet genom stjärnan i mitten. Ja, just det! Poängen rasar in och det blir min okände motståndares tur.
 
Han kastar in handduken direkt. Jag vinner. Förbluffad över en sådan lätt seger (nybörjartur, skulle väl somliga grymta) funderar jag på om han skrämdes bort av mitt skickliga öppningsdrag eller om det var själva ordet LATEX som gav honom kalla fötter.
 
Bäste ”Gost of Tom Joad”! Ifall du läser det här vill jag bedyra att jag är en stadgad kvinna och fyrbarnsmor, ljusår ifrån någon läskig sexgalning. Jag lovar att jag inte skulle förfölja dig med oanständiga förslag. (På den punkten håller jag med Stig Malm: Jag förstår inte hur någon har tid att vara otrogen; jag hinner knappt vara trogen.)
 
Du kan väl ge mig en ny chans, ”Gost of Tom Joad”? Jag ska absolut inte vara en besserwisser och andas minsta bokstav om att våldnaden ifråga ska stavas med h: ghost.
 
Och ni andra som eventuellt vill spela mot en ordgalning som är garanterat fridsam, lagom pryd och fullkomligt renhårig (skulle aldrig ta till fusk) – det är jag som är ”piaced”.
 
 
Lärarens sju värsta                       (11 oktober 2011)
Jag gillar verkligen mina elever. Särskilt när de inte ställer dumma och ovidkommande frågor som jag av olika skäl inte har lust att besvara.
 
Kan jag ge exempel på dylika frågor? Jajamensan! Här kommer topplistan med De Sju Mest Avskydda Frågorna Att Ställa Till En Lärare. Undvik dem till varje pris och du kommer att gå långt, lille vän.
 
Sjundeplatsen går till den här till synes oskyldiga frågan: »Vad ska vi göra idag?« Det vill jag inte avslöja. Jag vill att varje lektion ska vara som en inslagen överraskning som gradvis avtäcks. Vi ska inte veta på förhand vad som ska hända, för då kanske det inte händer. Just det oväntade är ett underskattat pedagogiskt hjälpmedel.  
 
På sjätte plats hittar vi klassikern »Vad är det för mat idag?« Det spelar ingen roll vad vi talar om just då; den frågan kommer alltid synnerligen olämpligt. Och vad ska jag svara? Inte vet jag, jag är lärare, inte kock. Eller: Det finns en app som talar om det, ladda ner den så slipper du störa lektionen nästa gång du är hungrig.
 
Femteplatsens fråga är i och för sig berättigad och man skulle nästan kunna tro att den strömmar ur äkta nyfikenhet, rentav ur kunskapstörst: »Kommer vi att gå igenom något viktigt den här lektionen?« Tänk om jag skulle säga nej? Jag har planerat en helt onödig lektion så om du tänkte skolka passar det utmärkt. 
 
På fjärde plats finns den försåtliga men inte så begåvade frågan »När slutar den här lektionen?« För läraren som står där och anstränger sig är det inte särskilt upplyftande att drabbas av insikten att de små raringarna inget hellre vill än komma därifrån. Ni kan väl åtminstone låtsas att ni trivs lite? tänker man desperat. Ni kan väl spela en smula intresserade?  
 
Tredjeplatsen innehas av »Kan vi inte få sluta tidigare? Snälla?« Svaret är NEJ. Aldrig. Inte en chans. Däremot kan ni få sluta senare. Och ni kommer att få sluta senare resten av livet om ni inte skärper er. Då blir det komvux tills ni passerat 30, minst.
 
På andra plats återfinns hatobjektet »Kommer det här på provet?« Jag blir fortfarande ställd av den frågan. Så långt har jag nämligen inte själv tänkt. Prov? Jag står här och undervisar er om livsviktiga och djupt fascinerande ting och om ni bara gör ett par intelligenta inlägg som visar att ni har förstått så behöver vi inte ha något prov. (Måste elever vara så resultatfixerade?)
 
Förstaplatsen går till följande stolpskott: »Varför ska vi lära oss det här?« Det är egentligen en djup fråga, en existentiell och riktigt vettig fråga på sitt sätt, men om jag skulle försöka svara på den skulle det ta hela terminen och leda till att vi allesammans började ifrågasätta skolan som inrättning. Och då vore vi illa ute.
 
 
Nästa: Ankdammsrondellen    (28 september 2011)
Två dagar i veckan pendlar jag till det av mina jobb som ligger i Solna. Det är en lång färd, med flera olika bussar, från landet till storstaden. Eller nästan till stan, det är snarare som att se Stockholm på avstånd och så – stolpe ut till höger.
 
I morgonrusningen är vi många i kollektivtrafiken och likadant är det vid arbetsdagens slut. Men vi trängs inte. Vi makar på oss så den överviktige får rum, vi väntar på vår tur och ber om ursäkt om vi snubblar över andras fötter. Hänsynsfullt vänder vi bort öronen när livets allehanda avhandlas i ljudliga mobilsamtal.
 
När bussen passerat Ankdammsrondellen plingar jag och kliver av. I den dammen simmar inga ankor, namnet till trots. Inget vatten finns det heller. I stället pågår grävarbete med stora maskiner i rundelns mitt. Vissa dagar tar det tio minuter att resa 180 grader. Men vi på bussen, mest kvinnor och ungdomar, bråkar inte, och inte bråkar männen som kör sina bilar nedanför bussfönstret. 
 
Inget annat djur på jorden skulle klara av att anpassa sig så smidigt till så många andra individer. Det är makalöst hur välorganiserade och välfungerande de mänskliga samhällena är. Visst händer det olyckor i trafiken varje dag men tänk er någon annan art, ankor till exempel, bakom rattar och cykelstyren och ni får en bild av hur många olyckor som inte sker. Det flyter vanligen på, lugnt och metodiskt, i fil intill fil.
 
Rondellen är en fantastisk innovation. Och det var knappast greker eller romare som kläckte den idén. Skulle ha kunnat vara en svensk, för det är så praktiskt och smart så man inte ens begriper varför det fungerar, bara att det faktiskt gör det. Jag har till exempel aldrig förstått hur det kommer sig att man inte krockar med bilar i ytterfilen när man själv ska svänga ut ur innerfilen. Vilken naturlag sköter om det?
 
Ifall vi vore som självupptagna, korkade och närsynta ankor i en damm där horisonten aldrig ligger längre bort än tre meter, så skulle vi nog tjattra och kvacka om hur påfrestande tillvaron är. Vi skulle gnälla om alla vägarbeten och påstå att nu gräver de upp hela stan igen. Men det är inte sant. Det finns många fler platser i stan där det inte grävs. Där det bara rullar på. Där bussen kommer i tid till klungan som väntar i en odramatisk och välfungerande svensk kö.
 
Den mekaniska kvinnorösten ropar ut bussnummer och hållplatser. Med tålmodiga pauser berättar hon om hur världen hålls samman av linjer och punkter och siffror. Nästa stopp är Ankdammsrondellen, där rusningstrafiken sakta roterar runt sin egen axel. Det är rent otroligt. Ankorna skulle inte fatta ett smack.
 
 
Första dagen om igen                     (14 september 2011)
Idag är det min födelsedag. Det borde vara skäl nog att tänka ett par existentiella tankar. I stället stressar jag iväg i duggregnet och snålblåsten och tänker bara på den dag som är. Arbetsdagen.
 
Man ska leva varje dag som om det var den sista, säger vi ibland. Men är det någon som gör så i praktiken? Inte jag i alla fall. Om jag i förväg var informerad om att det här var den sista dagen i mitt liv så skulle jag till exempel inte stressa iväg till jobbet.
 
Ifall jag hade levt som om den här onsdagen var min allra sista, så skulle jag någon gång under dagen ha lyft blicken och sett att molnen skingrats, regnet upphört, solen börjat värma.
 
Så mycket trevligare det är att tänka att den här dagen är min första. Jag börjar om. En ny början på det som återstår av mitt liv. Oavsett hur mycket eller lite det är.
 
 
En påse för vår tid                     (28 augusti 2011)
Det hände sig en gång i tidernas gryning att en apliknande varelse kom knallande mellan träden. Hon hade just plockat upp en nyfallen kokosnöt när hon var nära att snubbla på en sten. En sten med vass kant. Hm ...
 
Två minuter senare hade varelsen öppnat kokosnöten genom att dunka den mot stenens vassa kant. Mätt och belåten kunde hon sedan ha fortsatt sin bekymmerslösa färd, och det skulle hon också ha gjort om hon varit en riktig apa. Men i det ögonblick när hon hejdade sig, slagen av en oemotståndlig tanke, och vände tillbaka för att plocka med sig stenen, blev hon människa.
 
Alltsedan dess utmärks människosläktet av sitt pragmatiska habegär. Överallt där vi drar fram håller vi ögonen öppna. Vi samlar på saker som vi behöver eller kan komma att behöva eller inte alls behöver men ändå har lust att äga. Vi köper för att det är billigt, vi handlar för att ha, vi shoppar för att det gör livet lättare att leva.
 
Fast det blir tyngre att bära. Redan vår anmoder blev snabbt varse problemet med det otympliga kånkandet. Att överge stenen med vass kant, det första köksredskapet, var aldrig något alternativ. I stället uppfann hon väskan. Med hjälp av remmar och påsar och fickor och säckar kunde hon bära med sig många fynd. En jägare, en samlare.
 
Idag har vi väskor på hjul, stora kassar, kundvagnar, bagageutrymme. För varje år blir Ikea-katalogens vurm för förvaring allt mer andäktig. Har vi en religion i det här landet så heter helgonen sådant som Billy och Ivar, Stolmen och Skubb, Samla och Dimpa. Pax sprider frid ”på ett begränsat utrymme” och den heliga allmänneliga pilgrimspåsen Frakta, blå propenplast och jättestor, kostar bara 5 kronor. O salighet!
 
En sådan skulle hon ha haft, vår anmoder. Då hade hon fått uppleva verklig lycka.
 
 
Inga kommentarer                       (13 augusti 2011)
Hemsidor som den här brukar ha ett kommentarsfält där läsarna kan lämna synpunkter. Tanken är god: en plats för samtal, meningsutbyte och glada tillrop. Men jag har aldrig ens övervägt möjligheten.
 
Den mediedebatt som blossat upp under sensommaren har satt fokus på något som egentligen varit ett stort problem en längre tid, framför allt för tidningarnas hemsidor. ”Pissrännan” kallas det internt, det nerstänkta utrymmet för nätkommentarer. Ingen tar frivilligt ansvar för innehållet ens med gummihandskar på.
 
Om man skulle sätta en varningstext på kommentarsfältet, i stil med dem som cigarettförpackningar har, så skulle det stå att kontakten med näthatet allvarligt kan skada din tro på mänskligheten.
 
Kalla mig feg, skäll mig för uppblåst idiot, hota med bomber och bajs i brevlådan – men gör det i ett mejl. Näthuliganen är både skygg och bekväm. Han mejlar inte så gärna och han sätter aldrig ut sitt riktiga namn. Ifall han gjorde det skulle man upptäcka att det ibland är en hon. 
 
Åsikterna är däremot allt annat än skygga. Näthatets olidliga lätthet och förfärande tyngd låter förkrympta själar spy på anständighetens gränser.
 
Ingen av oss kan svära oss fria från det samhälle som frambringar de anonyma hatspridarna. Politiska partier såväl som enskilda opinionsbildare fångar upp en stämning, en misstro och ger den legitimitet.
 
Idag har det blivit okej att ifrågasätta invandrares närvaro i vårt land och att förringa till exempel muslimers människovärde. För att blanda bort korten kallar man det för att ”kritisera integrationspolitiken”. Steget är måhända långt från det till att öppet trakassera medmänniskor på dessa grunder men det finns tillräckligt många knäppgökar som tar det steget.
 
Internet har satt fart på en stor mängd individer som tidigare nöjde sig med att muttra bakom egen gardin. Nu finns de där ute. Här inne. Och de skrämmer mig.
 
 
Mater dolorosa                         (23 juli 2011)
Det börjar redan innan man vet att man är gravid. Förundrat märker man att man mjukt kupar handen över sin platta mage. Till skydd för den man ännu inte känner.
 
Hela graviditeten ängslas man och läser på, går på mödravårdens kontroller, förbereder sig, längtar, funderar. Ändå är man inte beredd på den stora oron som föds samtidigt med barnet, en instinktsbaserad och ständigt aktiverad oro som aldrig upphör att skanna av omgivningen i jakt på faror och risker.
 
Vad som tidigare var överlevnadsdrift får sin förlängning i en ännu starkare drift att överleva för att kunna skydda barnet.
 
Den säkraste bilbarnstolen, den mest testade nappen, bara leksaker med långa lugnande texter på förpackningen. Varje natt kontrollerar man gång på gång att den lilla andas och vid minsta utslag eller hosta eller feber skjuter alarmberedskapen i höjden.
 
Vad har du nu i munnen? Spotta ut! Akta bordshörnet när du ställer dig upp! Håll i ledstången! Och i pappa! Spring inte nerför backen, du kan snubbla och skrapa upp knäna! Du glömmer väl inte cykelhjälmen? Flytvästen? Reflexerna? Säkerhetsbältet? Mobiltelefonen?
 
Se dig för! Akta bilarna! Tala inte med främlingar! Gå raka vägen hem! Håll dig till vägkanten! Titta åt båda hållen innan du korsar vägen!
 
Det säkraste landet, den tryggaste skolan, de bästa kamraterna. Näringsriktig kost och bara ofarliga fritidsintressen. Nej, ingen moped, ingen häst, inte bergsklättring eller dykning och absolut ingen tågluff i sommar, du är alldeles för ung. Det spelar ingen roll att alla andra får, det är dig jag är rädd om.
 
Men ett ungdomsläger, säger du? För politiskt engagerade unga? Under ordnade former? I det statsbärande partiets regi? Jo, det låter ju betryggande.
 
Då står där på stranden en djävul med maskingevär.
 
 
I sommarens ljummaste mitt  (14 juli 2011)
Idag balanserar sommaren på sin högsta punkt, med ungefär lika långt till skolstarten vid horisonten som till den gångna skolavslutningen bakom oss. Och här på denna dag fyller kronprinsessan år.
 
Just idag minns man bara med svårighet hur det är på vintern. Inte kommer ni ihåg den 11 februari? Det var en fredag, man skulle till jobbet, men det gick inte för det hade kommit så hiskeligt med snö.
 
Plogbilen dröjde. Vi spanade ut i det vita mörkret. Maken beslöt att gräva fram bilen, skrapa ett titthål och skotta upp en början till väg. Ett par hundra meter kom vi innan vi satt fast i drivan. Han steg ur och sköt på och jag gasade jämnt och fint och när det väl började rulla behövde jag inte höra hans uppmaning, jag förstod det ändå: Dundra på!
 
Först uppe på landsvägen stannade jag och lät maken springa ikapp. Gjorde jag verkligen så? Denna loja julidag verkar det helt osannolikt grymt.
 
Ikväll firar Victoria sin födelsedag. Hon blir 34 år, Sveriges kronprinsessa. Vårt framtidshopp, vår stilikon. Alla ser upp till henne. Och sedan, nästa blick, ner mot midjan. Månne ...?
 
Det jag vet om Victoria har jag från förstahandskällor och inte från tabloidpressen eller damtidningarna. Jag har förstått att hon är en normalbegåvad, chosefri, skojfrisk (käck, skulle man kunna säga, eller varför inte reko) och synnerligen trevlig person. Ganska vanlig. Med en mycket märklig livsuppgift.
 
Modern, drottning Silvia, gifte sig också när hon var några och trettio. Sommaren därpå föddes Victoria. Silvia var då vansinnigt vacker och gjorde allting perfekt. Hon var och är fortfarande all etikett inkarnerad, för drottningen kan inte göra fel. Lägger hon handväskan på bordet så blir det rätt även för alla andra. Kommer hon barbent till sommarfesten, så ... Fast det skulle hon inte göra. Så klart.
 
Jag tänker mycket på det där. Allt som Victoria ska leva upp till. Bli gravid och marknadsföra Sverige, samtidigt. Ljuvt leende och utan minsta maska på strumpbyxorna. Irritationen får inte skymma blicken en sekund.
 
Alla dessa vardagens små motgångar och förtretligheter, knappar som lossnar, toppar som noppar, vanprydande fläckar på kläder och kropp, finnar och vårtor och sårskorpor efter myggbett och morgnar med mörka ringar och glanslöst hår. Hur ska hon orka? Och när bilnycklarna är borta och internetuppkopplingen inte funkar och kjolen är ostruken för att man missat det och man får en påminnelseavgift för något annat som man glömt ...
 
Fast hon har väl någon lakej eller säpovakt som fixar det. Som hastigt hjälper henne upp om hon skulle halka omkull på en isfläck en vinterdag i fina skor. Det kan hända den bäste, att man drattar på ändan. Genant är det förvisso, och ännu värre om man i fallet råkar släppa sig högt och ljudligt. Men någon inrikespolitisk katastrof är det ju inte för oss andra.
 
Skål för dig, Victoria! Och måtte du orka genom vintern, genom folkvimmel och hungriga kamerablixtar, genom år av väntan på den tron du föddes till, genom nätter och dagar av skiftande kvalitet, och alla timmar vid sminkbordet däremellan. Måtte du bli på smällen och få föda prinsar och prinsessor och måtte du fritt få skrika och svära dig igenom de värsta krystvärkarna utan att nästa dag citeras på löpsedlarna. Jag håller tummarna.
 
 
Hälsa, lycka, arbete                 (30 juni 2011)
När sommarvärmen står som en generös famn utanför den ständigt öppna dörren och livet är lättsamt och okomplicerat tänker man att det här ska jag leva länge på. Nu laddar jag minsann batterierna! Oj, vad lätt det ska gå att kliva upp en frusen vintermorgon, trots det kompakta mörkret, tack vare den här sommarladdningen!
 
Svettig, solsvedd och myggbiten tänker man sedan att den här ljuvliga simturen kommer att hålla mig sval länge. Men så fungerar det inte.
 
Den friska svalkan från sjöns 18-gradiga glitter dunstar snart. Nästan lika snabbt bleknar sommarminnena. Och jag tillåter mig att tvivla på att en god semester förlänger livet. Eller ökar arbetslusten.
 
Jag tillhör säkert en av de sista i den här delen av världen som hade turen att födas som arbetskraft. Jag betraktades som en tillgång redan som liten. När jag var sex år fick jag mitt första sommarjobb. Varje dag mellan 8.00 och 12.00 vandrade jag med ett specialtillverkat redskap mellan ändlösa rader av spirande sockerbetsplantor, krafsade bort ogräs och gallrade där plantorna stod för tätt.
 
Redan första dagen väcktes min motvilja mot arbete i allmänhet och kroppsarbete i synnerhet. Måttligt betalt var det också, emedan chefen var min far. Ändå förstod jag att det här var vad vuxenlivet krävde av en. Ett oavbrutet stretande. Framåt i fåran.
 
Jag tillhör också den sista generationen som fick feriejobb redan vid 13 års ålder, riktiga jobb på riktiga arbetsplatser. Den sommaren städade jag, sommaren därpå hackade jag grönsaker och sedan gick karriären spikrakt uppåt till servitris, växeltelefonist och receptionist. Inte en dag i mitt liv har jag saknat arbete. Och det har jag tagit som en självklarhet, trots att det är ett privilegium.
 
Fortfarande är det omöjligt att tänka sig ett sommarlov där min huvudsysselsättning skulle vara att slappa. Under ljusa sommarnätter knackar jag bit för bit fram en ny bok på min laptop och till stranden åker jag inte utan block och penna så att jag kan planera nästa kapitel. Det finns alltid något att göra.
 
Jag kommer från en bondsläkt där ingen någonsin tagit semester, åtminstone inte på sommaren (när det är som allra mest att göra på gården!) och där pensioneringen betraktats med ointresse. Eller misstro – en särskilt envis gubbe vägrade ta emot pension av staten och återsände varje månad postavin.
 
Mina föräldrar har båda passerat 65 utan att på minsta vis slå av på takten. De vaknar aldrig en morgon och undrar vad de ska använda den här dagen till. Så länge de har hälsan kommer de att fortsätta streta. Framåt i fåran.
 
När arbetarförfattaren Ivar Lo-Johansson dog för runt tjugo år sedan fann man i hans skrivrum 400 likadana papperslappar där det på varje lapp stod ”Hälsa, lycka, arbete” åtta gånger. Han hade alltså skrivit dessa tre ord 3200 gånger. För hand.
 
Ett mantra? En bön om fortsatt produktivitet? En påminnelse om att vara tacksam så länge det varar? Ingen vet. Jag tycker bara att det är en bra sammanfattning av ett meningsfullt liv. Den tid man får ska användas till något, inte slösas bort på tidsfördriv.
 
Och så tycker jag att man gott kan ta en simtur just nu, när man är svettig och varm, utan att se det som en investering i ett framtida välbefinnande.
  
 
Med rätt att undervisa              (18 juni 2011)
Så har man gått och blivit lärare på riktigt. Jag känner mig osäker på om jag borde skratta eller gråta.
 
Det finns cirka fem miljoner anledningar att undvika läraryrket. Och då talar jag bara om utebliven livsinkomst.
 
Ett annat skäl är att lärarna utgör en föraktad grupp i samhället. När folk frågar vad man gör och det är omöjligt att byta samtalsämne så måste man ibland mumlande avslöja sig som lärare. En våg av medlidande bryter fram över interlokutörens ansikte. Och hon som verkade så trevlig, så skärpt! tänker han eller hon besviket.
 
Alla vet att för att bli lärare krävs ingen IQ, ingen EQ, inga betyg, inget högskoleprov, inget sunt förnuft, ingen omdömesförmåga, inga ambitioner eller intressen. Man behöver inte själv vara duktig på det man ska lära andra, eller ens förstå vitsen med kunskap. För att bli biologilärare måste man inte gilla djur och ingen frågar efter huruvida en blivande svensklärare kan stava till dyslektiker. På lärarutbildningen tas man emot med öppna armar alldeles oavsett.
 
Har du misslyckats med det mesta? Blir du inte antagen någonstans? Får du inget jobb? Känner du dig annorlunda och utstött? Kom till lärarhögskolan, vi älskar alla som de är! (Och så har vi en del tomma platser kvar på utbildningen.)
 
För ett halvår sedan fick jag ett ryck och skickade in mina papper. Det visade sig att jag som arbetat så många år i skolan och läst så många terminer på universitetet bara var ett par högskolekurser ifrån full behörighet som gymnasielärare. Den frestelsen blev mig för svår.
 
Nu slår läraryrkets käftar igen om mig, beseglar mitt öde. Förr tänkte jag att jag bara var på tillfälligt besök i skolan och att jag när som helst kunde bli något annat och mer lukrativt. Det finns ju jobb där man tjänar pengar så att man kan göra trevliga saker. En weekendresa till Italien, till exempel. Mycket svårt på en lärarlön.
 
Jag har motsvarande elva års heltidsstudier på universitet enligt mitt cv, mer än en specialistläkare, men jag tjänar mindre än en receptionsansvarig. Som har gått en sexveckorskurs i vänligt kundbemötande. Hon har dessutom en trygg och trivsam arbetsmiljö och hör dagligen uppskattande ord från chefen.
 
Det kommer rapporter om att hot och våld mot lärare ökar. Jag är inte särskilt förvånad. Att vara lärare påminner om att vara missionär. Man ger sig ensam ut i djungeln, till stammar vars språk man inte hajar, och man försöker berätta för dem om tio Guds bud. Eller om Goethe och Strindberg och språkriktighetsregler och sånt. De vänder sina blanka ögon mot en. Ibland har man otur och blir kokt i en gryta. Ibland nöjer de sig med att kasta sudd.
 
I rimlighetens namn måste det väl finnas några argument för att välja lärarbanan också? invänder nu vän av ordning och rimlighet. Tja, för mig är det så enkelt som att jag gillar att undervisa. Jag råkar vara bra på det. Det är en konstart där jag kan briljera.
 
För det nöjet får man avstå från världsliga ting som ära och berömmelse, pengar och pensionsfonder. Jesus hade det inte heller så fett. Och han var inte ens legitimerad.
 
 
Over and out                                (29 maj 2011)
I fredags var jag med om min andra magisterpromotion. Drygt 200 studenter från Stockholms universitet hade tackat ja till en ganska högtidlig ceremoni i Aula Magna, där vi fick höra fanfarer, lyssna till en handfull professorers innehållslösa tal (helt befriade från retoriska finesser) och ta emot ett diplom.
 
Just diplomet – ett ”yttre tecken på den nya värdigheten” – ses som kärnan i denna passagerit som ska demonstrera hur studenten lämnar ett skede i livet bakom sig och går in i något nytt. Det är alltså inte meningen att man som jag ska fortsätta att ligga vid universitetet år efter år och lapa i sig lärdom.
 
När jag såg ut över mina kamrater i aulan var det framför allt två ting som slog mig. För det första att ungefär hälften av dem som promoverades verkade vara utländska studenter eller svenskar med invandrarbakgrund. Bland Bengtsson, Lindgren och Sjöholm fanns också Zhao, Özgün och Faizjafari. Jag gissar att det beror på att sådana här ceremonier inte anses som lika omistliga av Andersson och Johansson. I många andra kulturer är en examen en seger att fira.
 
För det andra var jag inte äldst. Visst såg många ut att knappt ha fyllt 25 men en inte obetydlig andel var medelålders eller till och med pensionsmässiga. Det är unikt för Sverige.
 
EU:s policydokument hyllar det så kallade livslånga lärandet, en princip som fullständigt kolliderar med de ännu mer högljudda hyllningarna av nytta, effektivitet och anställningsbarhet. Meningen med högre studier är att individen ska hitta sin produktiva plats i samhällsmaskineriet och börja bidra till tillväxten. Snabbt ska det gå också. Det är nu länge sedan Asien flåsade Europa i nacken; en rad asiatiska tillväxtekonomier har dragit ifrån och lämnat oss långt bakom sig, så skynda, skynda ut i arbetslivet!
 
Den som i likhet med mig läser den ena intressanta kursen efter den andra och samlar högskolepoäng på hög bidrar till ett samhällsproblem som benämns överutbildning. Smaka på den. Jag är överutbildad.
 
Prefixet över- ger obehagliga associationer till fenomen som övergödning, överbefolkning, övertrassering, överansträngning och överdos. En överambitiös överliggare har läst till överlopps och liksom blivit överjäst på ett övermått av kunskaper.
 
Prefixet ut- ger lika obehagliga associationer till utmattad, uttröttad, utarbetad, utarmad, utmärglad, utfiskad, utblottad och utbränd. Helt klart har man hållit ut på tok för länge med sina utdragna studier. Utnyttjat studiemedelssystemet har man säkert också, på ett utstuderat sätt.
 
Åtgärder har vidtagits för att stävja detta oskick. Bland annat har man kortat ner den tid som studenten kan få studielån, en tydlig signal om att okynnesläsandets dagar är räknade. Sluta plugga, du kan redan mer än du behöver, ut i arbetslivet med dig nu! 
 
Men kunskap är inte som ett köttben som minskar allteftersom man gnager. Jag kommer aldrig att nå en punkt där jag vet allt om världen som jag vill veta. Och jag kommer inte att tro på existensen av överutbildning förrän jag möter en människa som kan för mycket och vet för mycket inom alldeles för många områden. Tills dess fortsätter jag fräckt att (ut)bilda mig.
 
 
Med berått mod                            (15 maj 2011)
För en handfull löpsedlar sedan gjorde sig kungaparet skyldigt till ett klavertramp av lindrigaste graden när det undslapp dem att de inte kände igen sitt konungarike i det så kallade svenska deckarundret.
 
Strax togs detta ganska försynta uttalande till intäkt för att medlemmarna av kungafamiljen lever skyddade i ett elfenbenstorn högt över verkligheten. Nere på gatuplan är Sverige nämligen precis så otäckt kriminellt och spännande som i bladvändarlitteraturen.
 
Tillåt mig att invända en smula. Kungaparet har ju faktiskt rätt här!
 
Jag har själv gjort några tappra försök med både Millennium och det där driftiga författarparet som kallar sig Kepler eller något ditåt, och visst var det ganska spännande men inte påminde det om det riktiga Sverige.
 
Man brukar rättfärdiga läsningen av medelmåttiga dussindeckare med att de är så skarpa samhällskritiker, att de är så politiskt medvetna, att de driver en tes. Men hur kan deckarna sägas rikta någon udd mot Sverige, när skillnaden mellan saga och verklighet är så påtaglig?
 
I deckarnas låtsas-Sverige spinns infernaliskt uttänkta intriger av psykopatiska övermänniskor med skyhöga IQ-värden. Små barn, sjukpensionärer eller skröpliga åldringar avslöjar sig som sadistiska dubbelnaturer, som utan att blinka och med imponerande fantasifullhet riggar den ena mordplatsen efter den andra.
 
Planerandet av de fasansfulla morden är fullt i klass med en månlandning i komplexitet. För att inte tala om det kallblodiga genomförandet! Det stackars offret kan vädja till en förbipasserande allmänhet, bara för att upptäcka att allesammans ingår i den dödliga konspirationen.
 
I vårt vardagliga, verkliga Sverige blir tusentals skolbarn mobbade. Kvinnor blir slagna av sin partner, gamla och dementa blir försummade. Det betraktas som ett normaltillstånd. Ingen bryr sig. Ingen skriver något som välter kiosken. 
 
På polisernas skrivbord staplas anmälningarna om brott som utförts i desperation, på fyllan, av misstag och fullständigt ogenomtänkt. Taffligt, klantigt, illa planerat. Kriminaliteten vilar på en tröstlös grund av droger, spelmissbruk, alkoholism, psykisk sjukdom, dåligt sällskap och allmänt utanförskap.
 
När kungaparet reagerar på den raffinerade cynismen i deckarnas Sverigebild beror det inte på att de är okunniga om missförhållanden och brottslighet. Sådant finns. Men varken kungen eller drottningen skulle själva passa i en deckare och det gäller för de allra flesta av oss. Vi är alldeles för beigea och ointressanta.
 
Vi ruvar inte på vidriga mordplaner. Vi gömmer inga lemlästade lik i garderoben och vårt dagliga stretande saknar förgreningar i storstadens undre värld. Den olagliga internationella miljardindustrin lyser med sin frånvaro. Vi skulle aldrig få för oss att svara fräckt eller undflyende på polisens frågor och vi lägger inte ut försåtliga villospår för spanare och utredare. Det är bara i böcker som sådant händer.
 
Jag är precis hemkommen från en tur till Norrland, där lokaltidningen rapporterade om polisens senaste razzia mot rattfylleriet, si och så många fordon hade stoppats för kontroll. Artikeln slutade: ”Samtliga förare var nyktra.” Just så andlöst rafflande skulle det bli om deckarförfattarna utgick från verkligheten.
 
 
 
Bara det bästa är gott nog            (30 april 2011) 
När man åker tåg med SJ (och vem skulle man annars åka med?) kan man ta en skakig promenad till en vagn som heter ”bistro”. Namnet ska antyda att det visserligen inte är någon restaurang men ändå ett matställe åt det lite flärdfulla, kontinentala hållet. Den tolkningen är dessvärre dömd att ge upphov till besvikelser.
 
I bistron serveras ... nej nu tar jag i, för här får man minsann servera sig själv och efter bästa förmåga värma sin mat i för ändamålet uppställda mikrovågsugnar, ungefär som i barnmatshörnan på Ikea fast utan de färgglada plastpryttlarna. Vi börjar om: I bistron kan man för en nätt summa pengar inhandla enklare förtäring. 
 
Hungriga passagerare gör dock klokt i att aktivera sitt mest flexibla humör. Allt som den hurtige tågvärden utlovat i högtalarna finns nämligen sällan i verklighetens bistro. Kaffemaskinen är ur funktion. Tevattnet är brunt och svalt. Varmrätterna har tyvärr tagit slut. (Alla? Ja, alla). Återstår några baguettesmörgåsar som varit färdigfyllda en längre tid och som i sin torrhet endast kan mäta sig med de skrattretande torra kanelbullarna.
 
Jag kan inte låta bli att undra – SJ, SJ, gamle vän – skulle det vara så helt omöjligt att tänka tvärtom? Att göra besöket i tågets restaurangvagn till en kulinarisk och estetisk upplevelse och en festlig uppvisning i service och finess skulle kanske kosta lite mer i pengar och mycket mer i ansträngning, men det kan hända att det skulle löna sig i slutändan.
 
Det här är en fråga som jag har grubblat över i tjugo år: varför väljer de flesta människor ett sämre alternativ? 
 
När folk får välja, och det får de ju ändå ganska ofta, så tar de med osviklig säkerhet en banal dussinpopdänga framför ett stycke intelligent musik. En tallrik transfetter med diverse tillsatser framför en närings- och smakrik måltid. En simpel deckare framför en bok som hotar att förändra läsarens världsbild. En korkad höhö-flabbrulle framför en kvalitetsfilm. Ett fult tegelschabrak framför en arkitektritad dröm. En snutfager, ytlig och självupptagen partner framför en som är ärlig och pålitlig. Och så vidare, på alla livets områden.
 
Tack vare min senaste resa med SJ är det nu slutgrubblat för min del. Jag accepterar äntligen att många människor, däribland jag själv, inte varje gång orkar fatta beslut som går på tvärs med rådande uppfattningar och som kräver en större ansträngning av en. I stället lägger man sig makligt på lägsta godtagbara nivå. Smörgåsen går dock att tugga i sig, även om den är torr. 
 
Steget upp till festnivån är för ansträngande. Det går väl lika bra så här? Eller kanske inte lika bra, eller ens bra, men det går. Åtminstone skenbart.
 
Sorgligt är vad det är, och ovärdigt människan.
 
 
Obegripliga ljud från öster          (14 april 2011) 
I det som brukar kallas vårt östra grannland och som en gång var Sveriges östra rikshalva (ja, jag syftar på Finland), rasar för tillfället en liten språkstrid. Inte så liten förresten. För somliga gäller den död eller överlevnad.
 
I Sverige kunde man inte bry sig mindre. Vilket är något märkligt, då språket som det strids om är samma som vårt. Svenska.
 
Jag vågar påstå att de allra flesta svenskar inte riktigt vet vad en finlandssvensk är. Det spelar ingen roll hur gärna man lyssnar till Mark Levengoods eller Johanna Koljonens röster – man begriper ändå inte varför de talar som de gör. Och inte tar man reda på det heller.
 
Häromveckan hörde jag någon i ett offentligt sammanhang referera till Johanna Koljonens trevliga ”dialekt”. Men det är helt fel, hon talar inte dialekt utan högfinlandssvenska, som är standardspråket i det svensktalande Finland. Dialekter, och genuint svenska sådana, finns förvisso på den finländska landsbygden. De ljuden påminner inte ett smack om de rundade vokalerna i den sobra högfinlandssvenskan.
 
När rikssvenskar hör finlandssvenskar tala, så tänker de (i den mån de tänker alls) att dessa förtjusande mumintroll har ett anmärkningsvärt yvigt ordförråd och ett riktigt gott flyt. För att vara finnar.
 
Men svenska är finlandssvenskens modersmål. Jag tar det en gång till: svenska är finlandssvenskens modersmål. Så ett uppmuntrande ”vad bra svenska du har lärt dig!” är i själva verket en skymf.
 
Det är klart att jag talar (och tänker, och skriver) god svenska! Det är ju mitt eget språk, mitt bästa språk. Inte på något annat tungomål flyger mina ord så stadigt, så säkert och självklart.
 
I 800 år har Finland haft en svensktalande befolkning. De är alltså inte invandrare, som kan förväntas ta finskan dit de kommer. De är inte heller en språklig minoritet att jämföra med de finskspråkiga i Sverige, som åtnjuter ett visst språkligt lagskydd. Finland är tvåspråkigt, med två jämställda nationalspråk.
 
Detta ganska unika förhållande vill nu ett antal purfinnar ändra på. I spetsen stampar ett parti som kallar sig Sannfinländarna och som har en ungefär lika briljant förståelse av begreppen ”sann” och ”finländare” som Sverigedemokraterna har av ”Sverige” och ”demokrati”.
 
Helst skulle de förtrytsammaste finnarna utestänga alla förhatliga finlandssvenska ljud (sverigesvenska går däremot bra) från finländskt luftrum. Men i väntan på det vill de åtminstone ha bort ”tvångssvenskan” från skolschemat. Låt hellre barnen lära ryska! vädjar de slugt, som om det ena uteslöt det andra.
 
Det är klart att det svider i självkänslan att stappla sig fram på bruten svenska, med misslyckade b- och sje-ljud och med rumphuggna konsonantkombinationer, om man är finskspråkig av födsel och ohejdad vana. Men att därför frivilligt avstå från att lära sig svenska (plus ryska, plus engelska, plus tyska och franska och spanska) är inget genidrag. Språkkunskaper kan aldrig göra en människa fattigare, bara rikare.
 
Märk väl att vi talar om landet som har Europas bästa skola, med alldeles utmärkta förutsättningar för en framgångsrik språkundervisning. Och vi talar om ett språk, finska, som inga andra människor i världen begriper. Och om ett folk, finnarna, som har betydligt svårare än sina nordiska grannar att forma engelska språkljud i munnen.
 
Så, kära finnar, på vilket språk ska vi i framtiden tala med varandra?
 
 
Hålet är rökt                                   (28 mars 2011) 
Inför en stundande galamiddag med hedersuppdrag konsulterar jag min stylist. Vi blir snabbt överens om kjolen, toppen, kavajen, skorna, ett halsband – men så tystnar hon och betraktar mig.
 
Det fattas något. Jag ser det också.
 
Glamorösa kvinnor kan se ut på många och överraskande sätt, men de förenas av en liten, liten detalj som jag saknar. I normala fall är det ingen brist men när jag för en enda förtrollad afton ska sälla mig till det vackra folket blir det uppenbart. Och lite genant.
 
Jag har aldrig tagit hål i öronen.
 
Från mina örsnibbar har aldrig blänkt och dinglat och glittrat och skramlat någonting. Jag har väl tyckt att det hör till onödigheterna med piercingar och tatueringar, eller så har jag velat vara lite originell. Det blir lättare för de anhöriga att identifiera mig efter någon katastrof, inbillar jag mig, ifall jag har ett sådant tydligt kännetecken som hålfria öron. Mina öron är dessutom ganska nätta och behöver inget extra bling-bling, har jag också försökt resonera.
 
Framför allt ligger det ekonomiska motiv bakom min hålvägran. Tänk hur mycket pengar jag har sparat på ett halvt liv utan örhängen! Och tid har jag också sparat, när jag sluppit stå där varje morgon, obeslutsamt petande bland juvelerna. 
 
Det torde vara en lika god affär som att avstå från rökning. Jag har aldrig rökt, inte ens prövat att hålla i en cigarett, i den benhårda förvissningen om att jag på den vägen skulle bli rik en dag. Min far räknade en gång ut hur många tusenlappar en rökare rökte upp om året och jag drog slutsatsen att om jag bara avhöll mig från tobaken så skulle nämnda tusenlappar snart singla ner över mig från ovan.
 
Var är de pengarna nu? Jag har faktiskt inte sett röken av dem.
 
 
De sjuka från höger till vänster   (13 mars 2011) 
Eftersom det tycks råda förvirring i det här landet kring hur vi ska ha det med sjukförsäkringen ämnar jag här ge klart besked om var de olika riksdagspartierna egentligen står. Så pass på nu, det här får du inte veta någon annanstans ...
 
Sverigedemokraterna: Vi är för en hyfsad sjuklön på tre villkor. 1) Man måste säkerställa att den som får ersättning verkligen är fysiskt sjuk och inte bara simulerar. 2) Man måste säkerställa att den som får ersättning är född i landet av svenskfödda föräldrar. 3) Man måste också se till att den sjukskrivnes jobb utförs av en annan helsvensk person.
 
Moderaterna: Vi hyser en stor tilltro till människors lust att tjäna pengar. Låt oss då fokusera på det väsentliga, nämligen att den som drabbats av sjukdom snabbt kommer tillbaka i arbete. Därför vill vi helst inte att ni använder ord som ”utförsäkrad”. Säg i stället att man avancerar i rehabiliteringskedjan. 
 
Kristdemokraterna: Att människor upplever att de är sjuka är förstås förfärligt tråkigt. Tråkigt också det där med den ekonomiska otryggheten. Jättejättetråkigt. Så kan vi inte ha det. Vi känner verkligen med dem. Men som det står i skriften, den som inte arbetar ska heller inte äta. Så är det bara.
 
Folkpartiet: När människor blir sjuka beror det alltid på skolan. En dålig utbildning bäddar för en sjuksäng. Man saknar helt enkelt motivation att lära sig för att skolan är så flummig, och det beror på sossarnas skolpolitik. Orkar man inte lära sig, vänjer man sig också vid att slippa anstränga sig. Sjukpenningen bör ligga på en nivå som signalerar att man borde ha ansträngt sig mer i skolan.
 
Centerpartiet: Vi tycker att man ska se det här med utbrändheten eller vad det nu kan vara som en jättechans att starta eget. Många entreprenörer har börjat just med två utbrända händer och jobbat sig upp till börsen. Det är bara att blåsa på blåsorna och knoga på! De flesta får nog eld i baken när de stirrar utanförskapet i vitögat. Allt löser sig om man låter folk vara mer kreativa.
 
Socialdemokraterna: Vi är heligt förbannade över hur alliansens politik slår mot alla stackars ömmande fall. Ack, dessa sjuka som inget hellre vill än att göra rätt för sig! Och så bra de gör sig som slagträn i den politiska debatten! Snälla Svenska kyrkan, skulle ni vilja hålla tassarna borta från våra offer? Vi är rädda att er humana omsorg om de fattiga och sjuka skymmer cynismen i hur regeringen låter dem lida.
 
Miljöpartiet: Vi tycker inte att det finns någon rim och reson i att ekonomiskt klämma åt sjuka människor. Tvärtom borde sjukpenningen ligga på 110 % av lönen eftersom den som är sjuk både producerar och konsumerar mindre, och därför sliter mycket mindre på miljön. Se bara på vilka det är som flyger! Inte är det de sjuka som står för utsläppen!
 
Vänsterpartiet: En gammal god idé som borde få komma till heders igen, är detta med medborgarlön. Om alla, oavsett vad de ägnar dagarna åt, får en slant som är stor nog att överleva på, så kan vi skippa hela sjukförsäkringsapparaten. Då får man vara industriarbetare, hemmafru, studerande, bohem, gammal eller sjuk precis som man önskar. Det är verklig valfrihet! Och vi är det nya frihetspartiet.
 
     
Köp medges ej                          (27 februari 2011)
Mitt förhållande till pengar kunde vara bättre.
 
Ifall jag vore anpassad för ekonomiska styrmedel (eller, som det så vackert heter, incitament) så skulle jag kanske kliva ur sängen varje morgon med tanken att jag idag ska tjäna pengar (eller, som det så vackert heter, stålars). Det gör jag aldrig.
 
Faktiskt tänker jag väldigt sällan på pengar. Väldigt sällan och utan entusiasm. Samt utan realism.
 
På en del områden är jag hyggligt kompetent men när det gäller ekonomi finns det anledning att frukta att jag helt saknar begåvning. Det är som om jag blir dum i huvudet varje gång jag glor på ett kontoutdrag. Trögtänkt på ett föga smickrande vis. Så då skyndar jag mig att tänka på något annat.
 
Nu kanske ni misstänker att jag är svag i matematik men så är det inte. Matte gillar jag och procenträkning är inga som helst problem. Jag kan räkna ut bokmomsen baklänges och snudd på njuta av det. Men bokföring tycks inte vara min grej. Trots att jag haft eget företag sedan 1993.
 
Varje år är deklarationen en känslomässig påfrestning av ansenliga mått. Just när jag pustat ut och postat eländet ringer en handläggare från Skatteverket och undrar vad tusan jag menar. Och framåt jul dimper det ner ett besked om restskatt. En ohygglig summa.
 
Jag har gått kurser i bokföring. Jag har skaffat böcker. Jag är inne på mitt tredje elektroniska bokföringsprogram. Det hjälper inte. När jag till slut tar mig samman och kontaktar supporten kan de inte svara på mina bokföringsfrågor i alla fall, fast de lovade så snällt i början.
 
Mina frågor är alltför existentiella. Jag tänker för lite på debet och kredit och kontoplaner och vinstmaximering och för mycket på vad som är meningen med alltsammans.
 
Rutorna under Eget kapital lämnar jag tomma för något eget kapital är jag säker på att jag inte sett till. Jag gör inga avskrivningar och avsätter inga medel till några periodiseringsfonder, ty jag förstår mig inte på sådant. Och vad innebär det egentligen att göra avdrag?
 
Alla som förstår sig på sådant här, vet också hur man tjänar pengar på andras okunskap. De skulle inte tveka att ta betalt för att hånskratta åt mitt patetiska försök till bokföring. 
 
Själv är jag dålig på att ta betalt. Jag är mycket bättre på att spendera. Inflödet och utflödet går inte alls hand i hand. Räntorna på mina kreditkort vittnar exakt på decimalen om hur ointresserad jag är av min egen ekonomi. Ingen människa med vett i skallen borde egentligen handla på krita, det är så dumt, så dumt.
 
Så mycket begriper jag åtminstone. I teorin.
  
 
Mitt universitet och jag          (13 februari 2011)
Den här vintern är det precis 20 år sedan jag började studera vid Stockholms universitet.
 
Då var jag ung och nyfiken, hade inga högskolepoäng och ingen studieteknik what so ever. Somligt har förändrats, ungdomen är passerad och nyfikenheten har övergått i förundran. Jag är numera en ganska erfaren student. Och ja, jag hastar fortfarande fram i samma korridorer.
 
Tyst hälsar jag på kängurun utanför biblioteket och Bærtling-konsten. Jag minns en tid då jag valde kurser på ren lust, utan en tanke på arbetsmarknaden. Det var så jag blev kvar här.
 
På den tiden, för tjugo år sedan, kunde man roa sig med att gissa vilka som läste juridik, sociologi eller konstvetenskap. Det är inte lika lätt längre. Numera verkar de flesta plugga till något som tydligen heter ”karriär”. På anslagstavlorna fladdrar budskap om hur man kan göra det ännu effektivare. Jag stannar inte för att läsa.
 
Hur fort jag än hastar fram här kommer jag nog aldrig att bli professor. Utvecklingen går för långsamt. På tjugo år har andelen kvinnliga professorer ökat från 6 % till 18 %. I den här takten kan det dröja till mina barnbarnsbarn innan ordet professor ger könsneutrala associationer. Men inte än.
 
Den största förändringen har inget med genusaspekter eller undervisning att göra. I stället gäller det fikapauserna. Jag minns när kaffet i automaterna nätt och jämnt var drickbart. Till det kunde man köpa inplastade smörgåsar av vitaste brödkvalitet med ett stekt ägg uppå. Idag härskar sojalatten och cappuccinon, tillsammans med rågbröd utan smör men med hummus och groddar.
 
Telefonerna är borta. De bara försvann. Då fick man köa med enkronorna beredda i handen. Numera har alla självklart en egen mobiltelefon. Vi pratar i dem, högt och obesvärat, just i trappan i biblioteket där skyltarna om mobilförbud är som strängast.
 
Många har en laptop med sig också. En sådan hade jag aldrig sett när jag började plugga. De första terminerna lämnade jag in uppsatser skrivna på skrivmaskin. Om man kom på att man behövde en fotnot till fick man vackert skriva om hela sidan.
 
Som student hade jag förmånen att få köpa en dator till rimligt pris. Butiken låg på campus. Långt över tio tusen hostade jag villigt upp för min Macintosh Classic II. Pytteliten skärm i svartvitt, disketter med några enkla program, inget internet och ingen e-post och knappt något minne alls. Men jag slapp skriva om hela sidor på uppsatserna.
 
När jag började studera hade man avskaffat den tyska kurslitteraturen, men det hände att vi fick läsa texter på danska, norska och engelska. Nuförtiden händer det, på en del kurser till och med riktigt ofta, att kurslitteraturen är på svenska.
 
Jag kan ärligt säga att jag aldrig läst något som jag tyckt var tråkigt. Ifall jag tyckte det då, så har jag i alla fall glömt det nu. Men att plugga är för det mesta ett nöjsamt privilegium. Kanske är det därför jag har fortsatt så här länge. Kanske är det därför jag omsorgsfullt har undvikit att bli utkastad från mitt älskade lärosäte av någon sådan där ”karriär”.
 
Fast jag måste erkänna att jag inte skulle ha klarat tentorna utan stöd av lokaltrafiken. De långa bussresorna är en del av mitt universitet, det var där jag satt och läste. I öronen spelade musiken på en bärbar kassettspelare, en så kallad walkman (googla det, ungdomar). Som jag så småningom bytte ut mot en bärbar cd-spelare (jepp, man var tvungen att frakta runt själva cd-skivorna också). Som jag bytte ut mot en mp3-spelare (någon som minns?).
 
För tillfället bor musiken i telefonen. Vad blir månne nästa steg i utvecklingen? Kanske hittar någon på att injicera låtarna digitalt rätt in i skallen.
 
Inte mig emot. Bara jag får sitta där på bussen och plugga i evighet.
 
 
Ministrarna och rasismen       (24 januari 2011)
Idag när jag klev på bussen var det nära att jag satte mig bredvid en svart man. Hade jag inte sekunden senare upptäckt ett helt ledigt säte lite längre bak i bussen, så hade jag slagit mig ner bredvid honom.
 
Oavsett var i bussen man slutligen hamnar är detta ett enkelt exempel på vardagsrasism.
 
Om man inte vill sitta nära människor med annan hudfärg kan man definitivt klassas som rasist men det kan man faktiskt också om man vill sitta där. Bara för att visa vilken fin och tolerant människa man är. Öppen för andra kulturer. En riktig antirasist.
 
Näe, tyvärr. Snedsteget togs redan när min hjärna registrerade hudfärgen. Jag såg en färg, inte en människa. Verkliga antirasister är färgblinda.
 
Ministrarna Carl Bildt och Tobias Billström har nyligen råkat i blåsväder för uttalanden som de ska ha gjort om irakier, uttalanden i en fördomsfull, rentav rasistisk ton. Ifall uppgifterna från Wikileaks stämmer är händelsen inget att förvånas över. Så där resonerar ju många infödda svenskar mellan skål och vägg, brukar Sverigedemokraterna vara snabba att påpeka.
 
Men att många människor uttrycker sig korkat när de tror sig vara omgivna av likasinnade gör inte beteendet mer acceptabelt. Det är fortfarande korkat. Även om det på något sätt kunde bevisas att en majoritet då och då, i de grumliga djupen av sitt innersta, där reptilhjärnan reflexmässigt reagerar på allt som är annorlunda, är främlingsfientliga, så blir inte en rasistisk hållning ”naturlig”. Eller rumsren.
 
Högerextrema partier brukar göra en affär av att de ”bara säger vad alla tänker”. Som om det vore en hedervärd syssla att gräva upp människors smutsigaste tankar för att gödsla en odling där frön av misstro gror till hat. Och sedan baka ett partiprogram av det.
 
Även fördomsfulla ministrar ger med sina tanklösa uttalanden grönt ljus åt sortering och diskriminering, i förlängningen också våld. Det är livsfarligt. Var och en måste bekämpa sin egen rasism, för väldigt få människor skulle vilja leva i ett slutet och segregerat samhälle. Vilket man inser om man får begrunda den skräckvisionen en stund.
 
Inte ens en käck folkdräkt skulle lätta upp stämningen där.
 
  
Arg och omgiven av idioter       (8 januari 2011)
Mitt normala känsloläge är sangvinikerns.
 
Vanligtvis trallar jag fram i tillvaron och väcker säkert viss irritation med min munterhet. Jag är en sådan där som tycker att glaset inte bara är halvfullt utan att det närapå bubblar över. Innan brevbäraren kommer ser jag fram emot några trevliga försändelser. När jag har hämtat posten och öppnat fönsterkuverten så tänker jag att äsch, det blir säkert bättre i morgon.
 
Glad och hoppfull, det är jag. Positiv. Mina medmänniskor är intelligenta varelser med ärliga avsikter. Man kan i allmänhet lita på folk.
 
Men så har jag ett annat känsloläge också, som är lika mycket jag. Kolerikerns.
 
Rätt som jag går där och trallar nås jag av insikten att det mesta här i världen är helt uppåt väggarna på tok. Folk är galna! Och onda! Utvecklingen går i otakt åt många håll av vilka de flesta är fel. Sfärernas symfoni klingar ostämt. Jag är arg!
 
Ifall jag hade råd skulle jag bearbeta min ilska i terapi. Anger management. Det är verkligen inte särskilt klädsamt att ha ett häftigt humör, inte praktiskt och inte konstruktivt. Visserligen blåser mina vredesutbrott över på några minuter, men efteråt är jag utmattad. Samt djupt ångerfull över att ha skrämt slag på omgivningen.
 
Det är inte på något sätt försvarbart, men en fördel med att vara en kolerisk sangviniker är att jag inte blir deprimerad. Vad som än händer reagerar jag med förtjusning eller ilska. Vilka snälla människor! Alternativt: Vilka jubelidioter!
 
Senast jag arbetade upp mig till kolerisk eruption var på nyårsdagen då jag begick misstaget att se långfilmen Mamma Mia! på teve.
 
Jag resonerade som så, att detta är en film som ”alla” har sett och som liksom ingår i allmänbildningen. Dessutom fick den väl inte så oäven kritik vad jag minns. Och så innehåller den ett helt pärlband av stjärnor, med den formidabla Meryl Streep i spetsen. Vad kan gå snett? 
 
Allt, visade det sig. Kring de makalöst innehållslösa ABBA-dängorna från 70-talet (varför fick de inte begravas med det gamla millenniet?) har man lyckats spinna en osannolik intrig som på det mest enfaldiga vis trevar sig framåt i ultrarapid.
 
Det är jättebråttom för Amanda Seyfried ska gifta sig i slutet av filmen (tror hon). Ändå tar sig samtliga rollkaraktärer tid att fjanta omkring och undvika att göra ett vettigt handtag i festförberedelserna. De sjunger ABBA-låtar i stället. Meryl Streep kan faktiskt sjunga men Pierce Brosnans prestation på det området kunde man gott ha besparat oss.
 
Meryl Streep hoppar i sängen. Meryl Streep himlar med ögonen och ler gåtfullt. Meryl Streep klär ut sig till diskodrottning i platåskor och glitter. Meryl Streep gör bomben från bryggan. Rätt ner i Medelhavet. Alla andra kastar sig efter, som ett enda idiotiskt lämmeltåg. Tjoho!
 
Där någonstans smyger sig en misstanke på mig. Tänk om den här filmen är hopsnickrad med baktanken att äntligen visa världen hela vidden av ABBA-erans magnifika meningslöshet? Tänk om regissören Phyllida Lloyd och manusförfattaren Catherine Johnson bara driver med oss?
 
Ja! Min ilska pyser över inför detta infama porträtt av svenskarna och deras löjeväckande tilltro till sin förmåga att skriva hitlåtar som kan erövra världen. Budskapet i Mamma Mia! är att visst kan även svenskar koka ihop några slumpvis valda engelska glosor med lite dansvänliga dunka-dunka-rytmer men det blir inte musik för det, trots kommunala musikskolan och det så kallade svenska musikundret. Det blir pekoral.
 
Där satt den. Och jag är åter på ett strålande humör. Fnissande och trallande. Mamma mia, here we go again ...
 
 
Snålheten slår nya rekord     (25 december 2010)
Så här års rotar jag fram några av mina sämsta sidor. Julen gör det med en del av oss som i brist på annan benämning kallar oss vuxna.
 
Vilken skillnad mot när jag var barn! Minst en månad av ren och oblandad förväntan kulminerade på julafton i ett lyckorus. Några besvikelser minns jag faktiskt inte, lika lite som jag kommer ihåg att julen skulle ha förknippats med några som helst plikter.
 
Nu är det nästan bara plikter.
 
En mer skoningslös analys ger vid handen att det är värdinnerollen som skaver. Till vardags sysslar jag med sådant som jag är hyfsat bra på men i juletid står jag i köket och stressar upp mig över att den varma maten hinner kallna. Desperat försöker jag rekonstruera de rätter jag planerade medan jag drog den där överfulla kundvagnen genom stormarknaden. Vad var det jag skulle ha persiljan till??
 
Kylskåpet är proppfullt av ingredienser som ska hitta varandra med hjälp av min amatörmässiga kokkonst. Drygt hälften av hemmets utrymmen är blockerade med osorterade prylar och skräp efter sista-minuten-städningen. Gästerna kommer när som helst men jag förlorar dyrbara minuter på att trassla ut en guldglitterhärva och dekorera trappavsatsen. Samt på att övertala sönerna att bära slips dagen till ära.
 
Som vanligt är det en av gästerna som inte har slagit in sina julklappar i förväg och som därför ska servas med julpapper, tejp, sax, snöre och etiketter strax före julklappsutdelningen. Jag får släppa kastrullerna och dyka in i skräpkamrarna för att leta. (Hallå Magdalena Ribbing, detta kan väl inte vara okej?!)
 
Under granen ligger berg av klappar som jag har köpt och slagit in. På mina kreditkonton ligger räntan och tickar i tysthet. Jo, det här blir allt skoj i mars när restskatten ska betalas. Också.
 
Men tevespelet till barnen har inte kommit, trots att jag blev lovad leverans till jul ifall jag lade min beställning senast 21 december. Jag beställde och betalade den 17:e. Inte hjälpte det.
 
Nåja, barnen blir uppsluppet rosiga och tacksamma ändå. Sjuåringen stannar uppe till midnatt för att bygga nya rymdskepp av lego. Lillan är salig över sin rosa synt. Men gästerna har inte fått lika fina klappar. De har svårt att hitta det där genuina storsmilet som lyser upp barnens ansikten.
 
Missmodigt måste jag konstatera att jag återigen har köpt för mycket och gett för lite.
 
Konsumtion och generositet är inte ens släkt med varandra. Julklappshandeln slår nya svenska rekord men det gör också andelen mottagare som redan på julafton börja sälja klappar de inte vill ha. Idel felköp, idel felprioriterat och feltänkt.
 
Och så är det den där obehagliga upptäckten av den egna oginheten, missunnsamheten, Scrooge-mässiga snålheten som inga flotta paket i världen biter på. Om julen handlar om kärleken till nästan och givandets glädje så har jag tydligen firat fel högtid.
 
Nä, här ska bli ändring! Jag upprättar genast en önskelista till nästa jul: Ett fåtal verkligt goda rätter på julbordet. En enda fin present till de vuxna i sällskapet. Inget dåligt samvete över den bristfälliga städningen. Ingen irritation över gästernas egenheter. Generositet på alla ledder. Högklassig julmusik. Levande ljus, levande värme. Lugn och ro. Frid i hjärtat. Fred på jorden.
 
 
Det bidde bara G+                  (12 december 2010) 
När höstterminen 2011 drar igång om sisådär åtta månader är det med en ny betygsskala för högstadiet och gymnasiet. Tre godkända betygssteg blir fem, ett av inslagen i en skolreform som ska höja kvaliteten i den svenska skolan.
 
Jag gäspar mig igenom två amatörmässiga informationsfilmer signerade Skolverket. Svettblanka pannor, sega klipp, många upprepningar. Och alldeles för lååångt. Tro mig, en tiondel av tiden hade räckt för att få med samtliga nyheter i styrdokumenten.
 
I den internationella skolforskningen är excellence ett återkommande begrepp. Det går inte ens att översätta till svenska. Än mindre till svensk skolpolitik. Försök själv att häva upp din röst och på fullaste allvar proklamera att undervisningen ska sträva mot förträfflighet, ypperlighet och överlägsenhet! Elevernas kunskaper ska nå maximal höjd! Alla ska bli bäst!
 
Nej. Här lägger vi ribban på en rimlig nivå. Så många som möjligt ska bli godkända. Punkt. Nobelpris, va ä dä?
 
Skolminister Björklund har själv uttryckt missnöje med lärarutbildningen som hamnat i en spiral av sjunkande kvalitet och status. Lärare blir man idag antingen för att man vill undervisa eller för att man inte kom in på någon annan utbildning. Vem törs gissa vilken av studentkategorierna som dominerar?
 
Från eleverna (de intervjuas i Skolverkets filmer) hörs en försiktig entusiasm inför betygsreformen. Alla säger samma sak, nämligen att det med det nya systemet blir lättare att få högre betyg. Hittills har man fått G+ när man är lite, lite bättre än nätt och jämnt okej. Men G+ är en falsk tröst, emedan det i alla fall bara står G i slutbetyget. Plusset syns inte.
 
Tyvärr har de förhoppningsfulla eleverna fel. Vi som har läst styrdokumenten och sett filmerna vet att G+ förblir G, fast nu kommer det att heta E. För nästa steg, betyget D, krävs att man ”till övervägande del” uppfyller kriterierna för det högre betyget C. Alltså motsvarar framtidens D snarare dagens VG-. Med den skillnaden att minustecknet så att säga blir synligt i slutbetyget.
 
Det enda som kan ändra på detta är en rejäl dos betygsinflation. 
 
För man törs väl inte hoppas att hela den svenska skolan samfällt börjar sträva mot A, det högsta betyget? Vilket först skulle kräva att vi fyllde lärarutbildningarna med ambitiösa A-studenter. Samt att lärare blev ett yrke med en anständig lön. Där måste man börja, tror jag. Med ett stort och utmärkt A.
 
Eller vad säger du, Jan Björklund? G+ är väl ändå inte good enough?
 
 
Allvar och snö                              (28 november 2010)
Bland de senaste veckornas larmrapporter är det bara två som har gjort intryck på mig. Först var det detta med tandkrämen. Svenskarna tar för lite tandkräm på tandborsten, med ännu okända konsekvenser för tandhälsan på sikt.
 
Det kan vara allvarligt. Ingen vet riktigt. Bäst att slå larm. Stämma Karius i bäcken. Mota Baktus i grind.
 
Hade någon frågat mig innan jag hörde nyheten från tandkrämsforskningen så hade jag gissat att det var tvärtom, att svenskar använder för mycket tandkräm i förhållande till det verkliga behovet.
 
Att Sverige är cykelhjälmarnas, bilstolarnas och galonbyxornas land, där invånarna aldrig gör något utan den absolut rätta utrustningen (givetvis i toppskick) är en uppfattning som jag länge närde. Två droppar regn och en snöflinga på vindrutan och man drar genast igång vindrutetorkarna. Svenskar är ängsliga och ordentliga, läser noga på förpackningarna och klämmer klentroget på varje gurka. Minsta skönhetsfel och man hör av sig till Konsumentverket, Europadomstolen, Ring P1 och SVT:s Plus.
 
Så tänker jag inte längre, eftersom jag har blivit mer svensk med åren och numera själv sätter på torkarna så fort sikten skyms det allra minsta. Men jag tar helt säkert ännu mindre tandkräm på min tandborste än svensken i gemen. Sparsamhetsvanor från barndomen är svåra att bryta.
 
Den andra larmrapporten handlade om vildsvinen. Visste ni att det finns 150 000 vildsvin i Sverige? Alla är fullkomligt vilda och populationen ökar med 30 % om året. Man börjar fundera på hur många år det tar innan vildsvinen är fler än människorna. Man börjar fundera på om det finns ett samband mellan vildsvinens utbredning och den där lilla klatten tandkräm. Man snuddar vid tanken att det kanske skulle hejda tillväxten av vildsvin ifall vi ökade konsumtionen av tandkräm.
 
Medias urval av larmrapporter rör sig vanligen på den där nivån av kvasiallvar. Det är lite löjets skimmer över löpsedlarna. Vill man nypa sig i armen och påminna sig om att vi faktiskt är på väg mot undergången, både vår egen individuella och hela klotets, så får man vända sig till kulturen.
 
Häromveckan var jag på Stadsteatern i Stockholm och såg Aniara. Jag och min man hade lyckats få tag i de allra sista två platserna till en föreställning mitt i veckan. Det var dagen efter att en ung kusin till mig hade tagit sitt liv.
 
Kväll efter kväll färdas en fullsatt salong knäpptyst genom svensk litteraturs allra mörkaste undergångsepos. Ombord på rymdskeppet Aniara, som fraktar jordbor från en planet som de själva gjort obeboelig, lever man utan hopp. Emigranterna kan aldrig komma fram till Mars, eftersom skeppet har råkat ur kurs och inte längre går att styra. Efter drygt tre timmar av tilltagande vanmakt ligger alla skådespelarna döda på scenen. Aniara störtar alltjämt genom ödslig rymd.
 
När Harry Martinson skrev Aniara hade Armstrong ännu inte börjat fantisera om månpromenader. Rymdtekniken låg i sin linda, miljöaktivisterna var inte födda. Men världen hade sett förintelsens massutrotning och atombombens fullständiga förödelse i Hiroshima. För den som kan tänka vidare räcker det. Harry Martinson tänkte vidare.
 
Nu faller snön utan nåd. Det sägs att den här vintern blir lika kall och snörik som den förra och att det hänger samman med klimatförändringen. Aniara kan inte bromsa, inte vända. Vad är det för värld vi har inrett åt oss när unga människor inte vill leva här?
 
 
 
Novemberenergi                              (14 november 2010)
Jag har nog aldrig riktigt trott på det där med energi. Jag menar, den syns ju inte. Att vissa människor skulle avge eller inge eller utge sig för att bestå av energi och att jag själv skulle vandra runt omgiven av sprakande energifält, det låter väldigt likt some good old humbug.
 
Inte vet jag var jag står i kärnkraftsdebatten heller. Det är väl bra med ström som inte förorenar vår livsmiljö? Det är väl dåligt med allt det där avfallet som i slutändan kanske ändå förorenar vår livsmiljö? Och så olycksrisken sedan. Fast den är ju så liten. Äsch, jag vet inte! Kan inte någon annan bestämma, jag har ingen åsikt i energifrågan.
 
Men i november när propparna ryker och livsmodet tryter börjar jag ändå fundera. Var kommer energin ifrån?
 
När jag nystar bland mina egna startkablar upptäcker jag att de leder till allt som jag älskar. Aha! Kärleken är kraftkällan och kärlekens motsats är då energitjuven. Jag laddar ur när jag är irriterad, ilsken, ledsen eller skuldtyngd. Det förklarar varför jag inte orkar någonting om jag är arg, inte ens fatta de enklaste beslut.
 
Ägnar jag mig däremot åt det jag tycker om, som konst, då blir jag inspirerad och inspiration är synonymt med energi för mig.
 
Allra mest laddar jag när jag har skrivit. Två sidor på nästa bok, två riktigt bra sidor, och jag fylls av ny kraft. Andra författare kanske skriver när de känner sig inspirerade men för mig är det tydligen tvärtom. Först skriver jag, sedan märker jag om det blir bra, och ifall det blir bra får jag inspiration, alltså energi, efteråt.
 
Min energiformel skulle därför kunna sammanfattas sålunda: Jag ska göra mer av det jag älskar, på det att jag må ansamla mer inspiration = energi.
 
Det låter förmodligen självklart i andras öron men för mig var det en uppenbarelse i höstmörkret, detta att jag kan vara mitt eget kärnkraftverk.
 
Avfallsproblemet skjuter jag sorglöst på framtiden.
 
Ja ja, kära barn, jag har häcken full (28 oktober 2010)
Ingenting kan få en att känna sig så misslyckad som de egna barnen.
 
Samvaron med ätteläggen är en ständig källa till konflikter, missnöje, frustration, surmulen tystnad, smällda dörrar, snor och tårar. Och det är inte enbart barnen som står för det omogna beteendet. 
 
Märkligt att jag hinner med allt bråk egentligen, med tanke på att jag enligt statistiken endast tillbringar fyra minuter om dagen med vart och ett av mina barn. Eller var det fyra minuter totalt med alla barnen?
 
Sådan där statistik stämmer förresten aldrig på mig för jag är en så otypisk förälder. Jag tror att jag skulle få underkänt på varenda parameter om någon fick för sig att närmare studera mitt föräldraskap.
 
Jag skjutsar inte barnen till några som helst fritidsaktiviteter. Jag har aldrig vabbat. När jag någon gång kommer ihåg att köpa chips till fredagsmyset äter jag upp dem själv. Veckopeng utbetalas ytterst sällan. Den som klarar att öppna frysen tar glass och den som skriker högst får flest kakor.
 
Vilar då inte min uppfostran på några som helst principer? Jo, uppenbarligen, eftersom det blir konflikter. Ett exempel: när det är kallt ute ska barn ha mössa och vantar på sig, och jackans blixtlås ska vara stängt. Det är min åsikt, men den delas inte av den sjuårige sonen. Så då bråkar vi om det.
 
Ett annat exempel: jag köper tuffa, varma, praktiska vinterstövlar till den nästan-tonåriga dottern. Hon dissar dem för att de 1) inte är spetsiga framtill, 2) inte låter klick-klack mot golvet när hon går och 3) påminner om de stövlar en klasskamrat hade förra vintern. (Jo, jag inser att just den konflikten handlar om hennes helt rimliga önskan att få följa med mig och shoppa. Ändå bråkar vi.)
 
En normal morgon dröjer det 15 sekunder av krav- och konfliktfri frid innan min yngsta sätter igång med det vi kallar ”att krångla”. Det är frukostskeden, det är strumpan, det är tofsen i håret, det är motstånd och protest hela vägen fram till dagens sista konflikt: läggdags. Som är en utdragen process av växande desperation medan minuterna tickar iväg. Slug som jag är har jag sett till att det vanligen är makens vanskliga uppgift att lägga lillan. Ha!
 
Med den äldste sonen kommer jag ingenvart, han gör som han vill och säger ytterst lite. Att jag i stort sett har noll koll på hans läxor och att jag skolkar från vartenda föräldramöte verkar inte bekymra honom. Ändå stålsätter jag mig inför anklagelserna som kan komma i framtiden: du såg aldrig, du hjälpte mig inte, du brydde dig inte och fattade ingenting.
 
Att vara förälder är inte en fråga om att lyckas. Det är en fråga om att försöka misslyckas på ett sådant sätt att skadan på sikt blir möjlig att reparera.
 
Och trots allt. Mina barn vet att det bakom min nonchalans, mina utbrott, mitt sporadiska tjat och alla gemensamt initierade bråk, finns en kärlek som de kan ta för given. Min kärlek till dem är lika självklar som deras kärlek till mig.
 
Jag har inte riktigt tid med dem och jag slarvar rejält med deras uppfostran, men bara genom min existens sprider jag trygghet. Också de ögonblick när de önskar mig dit pepparn växer är jag fullkomligt oumbärlig för dem. Om jag dör nu går världen under.
 
Ingenting kan få en att känna sig så värdefull som de egna barnen.
   
Från en före detta höst                (14 oktober 2010)
En vis man ändrar åsikt, står det i Ordspråksboken. Den vise Salomo valde säkert medvetet rätt genus. Det är nämligen bara för män detta behöver påpekas. Kvinnor byter obesvärat åsikt hela tiden.
 
Antagligen har det med prestige att göra. En kvinna som lyssnar till argumenten och omvärderar sin tidigare uppfattning förlorar ingenting. Hon är ju rätt och slätt förnuftig. Att halstarrigt hålla fast vid sin numera överspelade åsikt gör däremot ett hopplöst inkrökt intryck.
 
Så tycks det inte riktigt fungera för män. En man som överger sin invanda frisyr, sin gamla käpphäst, sin politiska uppfattning, sitt favoritbilmärke, sin älsklingsmat, sin djupt rotade motvilja mot en viss sorts musik eller vad det kan vara, uppfattas som en vindflöjel, en kappvändare, en hoppjerka.
 
För en man verkar det ligga en rejäl prestigeförlust i att tvingas erkänna att jag hade fel förut. För en kvinna är det bara positivt att jag har tänkt om. Kvinnor lovar inte att det är rätt nu heller och lämnar därmed ett utrymme för ytterligare åsiktsbyten i framtiden. Det är klokt. Det antyder att man tänker fortsätta att använda hjärnan för att processa information.
 
Våra uppfattningar bör vara temporära eftersom vi lever i en värld som snurrar. Saker och ting förändras.
 
Inte minst förändras ansiktet i spegeln nästan från dag till dag, vilket kvinnor säkert lägger märke till i högre utsträckning. För tjugo år sedan genomgick jag en färganalys, där jag lärde mig att jag var en typisk höst. Svart, grått och alla nyanser av blått bannlystes ur min garderob och in flyttade rött, orange, grönt och brunt.
 
Nu har jag gjort om analysen och är inte längre höst. Jag klär visst i svart, stålgrått och midnattsblått, men rött och orange har åkt ut i kylan. Hela den här årstidsgrejen är förresten så ute! I stället ska man hitta sina individuella färger och sin unika stil.
 
Därför överraskar jag maken med ett helt nytt utseende. Tänk er att man korsar en cowboy med en flicka från Karpaterna så ser ni min nya look framför er.
 
Men du har ju aldrig gillat folklore? invänder maken förvirrat. Han vet inte vad han ska tro om det här stilbytet. Man kan väl ändra sig! svarar jag och svänger sturskt med kjolen.
 
 
Sverige efter katastrofen                         (30 september 2010)
När krutröken lägger sig efter valets batalj märker man att gränser har flyttats. Så brukar det vara i krig. Ingen brukar vinna på det, inte ens den sida som vunnit mark.
 
Sverigedemokraterna sitter i vår riksdag och jag förstår de ungdomar som protesterar på torgen, virtuella eller verkliga. Här har skolan undervisat om nazismens framväxt i 30-talets Tyskland, hur det började med ett litet obskyrt parti som växte och med demokratin som murbräcka tog sig in till maktens centrum. För att därifrån avskaffa demokratin och införa diktatur. Klart att ungdomarna skriker NEJ!
 
Den som haft turen att få ta del av historiekunskaperna måste se parallellerna. Då vet man också hur försåtligt (till en början) nazismen spelade på vanliga medborgares rädsla för främlingar, förändringar, framtida hot om något okänt och annorlunda. Från begränsningar i judarnas liv var steget inte långt till trakasserier. Till våld. Till deportationer. Till gaskamrar. Klart att ungdomarna skriker NEJ!
 
Sedan dess har Europa sagt att det inte kan hända igen. Det får inte hända igen. Vi vet ju hur det sluttande planet ser ut, att densiteten i en demokrati direkt kan avläsas på två områden: i kulturlivet och i hur samhällets mest utsatta behandlas. Med Sverigedemokraternas politik skulle demokratin snabbt tunnas ut till en kraftlös välling. Klart att ungdomarna skriker NEJ!
 
Jag tvingar mig själv att försöka förstå hur en sverigedemokrat resonerar. Det är nästan omöjligt. Jag måste begränsa min tanke, släcka ner flera rum i hjärnkontoret. Vi ska inte titta på modern konst eller provokativ teater för att ... för att ... Ja, varför ska vi inte det?
 
Flyktingar ska inte få en fristad i vårt land för att ... för att ... de kommer att ... eh ... sparka på våra runstenar? Storma in på våra arbetsplatser och rycka arbetet ur händerna på oss? Hindra oss från att fira en traditionell julafton med torr skinka, fylla och falsksång?
 
Så mycket begriper jag som att sverigedemokrater saknar tillräcklig fantasi för att föreställa sig hur det känns att fly från sitt hem. De tänker att det inte kan hända en svensk. Därför behöver jag inte behandla andra som jag själv skulle vilja bli behandlad ifall det var jag som behövde ... Stopp! Där dör tanken av syrebrist, ifall man är sverigedemokrat.
 
Jag ger upp, jag kan inte ställa mig i sverigedemokratiska skor (även om skorna med all sannolikhet är tillverkade utomlands). Jag förstår helt enkelt inte vad det är för värld de drömmer om. Ursäkta, mitt fel, vad det är för Sverige de drömmer om, de struntar ju i resten av klotet.
 
Vill de ha ett land där alla är likadana? Där alla talar dialekt men ingen bryter på svenska? Eller behärskar något främmande språk? Där alla kan och vet samma saker och delar exakt samma värderingar? Där alla har samma smak och samma läggning, så att alla män gillar samma ölsort (behövs bara en) och samma kvinna (behövs flera kopior)? Där flickorna växer upp till lydiga hemmafruar med likadana förkläden? Rutiga? I likadana hem, med samma tavla tydligt föreställande icke-provokativ älg i motljus?
 
Vill Sverigedemokraterna själva bo i sin utopi?
 
Bröstpumpar och bebisbajs        (15 september 2010)
Det finns så många störande missuppfattningar om snart sagt det mesta här i världen att man skulle bli alldeles matt ifall man visste hur saker och ting egentligen låg till. På ett par områden råkar jag veta hur det ligger till. Och därför kommer här ett par sanningar.
 
Amerikaner reagerar med lätt panik inför andra kroppsvätskor än blod från sår, därför ser man praktiskt taget aldrig bajs på film. (Jag bortser här från det faktum att film ibland görs utanför Hollywood.) Bajsande bebisar förekommer dock i de rafflande intrigerna, och även om biobesökarna inte uppfångar någon skymt av själva bajset (det finns inget bajs i hela studion) så framgår det ändå med all önskvärd tydlighet att ett blöjbyte är av nöden.
 
Någon håller fram ett spädbarn mot en grupp människor (okej, skådespelare). De befinner sig på flera meters avstånd och ler mot den förtjusande varelsen. Hjälten anropas och lösgör sig ur flocken. På väg mot barnet, när cirka 150 centimeter återstår, tvärstannar han (eller, fast mer sällan, hon).
 
Ansiktet förvrids. Leendet försvinner. Grimaserna åtföljs av äckelljud som uuääh! och iiisch! Med största tvekan, uttryckt i huvudets bortvända avsmak, tar hjälten emot barnet, till ackompanjemang av de övrigas medlidande. När blöjan öppnas fylls rummet av nya tillbakarygganden och stönanden. De som kan flyr fältet, vilt skrikande.
 
I Hollywoods fantasivärld stinker bebisarnas bajs så fruktansvärt att den unga biopubliken förmodligen avger ett tyst löfte att aldrig, aldrig själv få barn, åtminstone inte utan en dygnet runt-nanny.
 
Men detta, vilket den förvånade överlevaren av ett blöjbyte i verkligheten kan konstatera, är en ren och skär missuppfattning. Bebisbajs luktar inte alls särskilt mycket eller särskilt illa. Det påminns man om varje gång man ser en nybliven förälder lyfta barnet upp i luften och eftertänksamt sniffa med näsan mot barnrumpan: Är det dags för byte eller är det inte? Svårt att avgöra, faktiskt.
 
Vänsterpartiets Lars Ohly råkade i blåsväder häromveckan när han pressades på svar om hur man rent praktiskt kan lösa en framtida kvotering av föräldraförsäkringen. Frågan löd ungefär Vem ska amma om mamma jobbar? och Ohly blev så överrumplad att han drog till med en bröstpump. Synnerligen korkat, kunde han själv konstatera nästa dag, men då var det försent.
 
Här föreligger en vanföreställning. En del kvinnor, däribland jag själv, kan inte (vill inte) överge sin yrkesverksamhet för att på heltid sköta sitt barn, inte ens när barnet är nyfött. Samtidigt är det många av oss som vill amma. Så då får pappan följa med på turnén eller till riksdagen eller till styrelsemötet, och så ammar mamman i pauserna. Skulle det vara en omöjlighet? 
 
Så har jag gjort med mina barn, och jag har också jobbat hemifrån. Då stänger man in sig i arbetsrummet mellan amningarna. Pappan sköter allt annat. Mer effektiv arbetstid tror jag aldrig att jag upplevt. 
 
Dessutom finns det en ännu viktigare aspekt som Ohly i hastigheten glömde, för vid sju månader (den tidpunkt då pappan enligt vänsterpartiets förslag skulle ta över) är det ytterst få barn som helammas. Vid fyra eller fem månaders ålder börjar även de på bröstmjölk uppfödda bebisarna få smaka annan mat och vid sju månader kanske man ammar bara morgon och kväll, före och efter jobbet. 
 
Om Ohly inte skulle krångla till saken med några bröstpumpar utan stå på sig och fortsätta driva kravet på kvoterad föräldraförsäkring, tror jag att många fler skulle upptäcka att det går att amma i vilken lugn vrå som helst, att bebisbajs inte stinker och att män kan vara alldeles utmärkta i rollen som småbarnsföräldrar. Bara de får chansen.
 
 
Feminist är jag visst!                      (31 augusti 2010)
I somras (så avlägset det låter!) hade jag tid att ägna mig åt mindre angelägna ting och då roade jag mig vid ett tillfälle med ett fördomstest. (Denna frestelse återfinns i sommarnumret av Modern psykologi, om du själv vill testa dig.)
 
Man anar ju direkt ugglor i mossen. Till exempel är det knappast samhällets mest fördomsfulla som frivilligt svarar på frågor om sina ljusskygga attityder. Och hur ärliga svar kan man förvänta sig här egentligen? När man vet att det är ens fördomar som ska in under luppen så kanske man blir något mer politiskt korrekt. Föreställer jag mig.
 
Men testet är konstruerat av en professor och en docent och de har använt 800 försökspersoner vid utprovningen så mina fördomar om sådana här tester skulle ju (rent teoretiskt) kunna vara bara fördomar.
 
Alltnog utlovas avslöjanden om ”explicita attityder” mot tre grupper som regelmässigt utsätts för diskriminering i vårt samhälle, nämligen kvinnor (då heter det sexism), homosexuella (homofobi) och invandrare (etnisk fördomsfullhet eller rasism).
 
Och hur gick det då? Jo, till min outsägliga förvåning är jag mycket positiv till homosexuella, ganska positiv till invandrare men – håll i er nu – min inställning till kvinnor är bara genomsnittlig.
 
Hallå!? Här måste något ha blivit fel, 800 försökspersoner till trots. En mer genusmedveten människa än jag finns knappt i den här kommunen. Utan att skämmas ett dyft har jag kallat mig feminist i åratal och när diverse sursossar klagar på Mona Sahlins politiik och säger att de inte känner igen partiit så nu ska de rösta på något annat, då inser jag att det inte handlar om politik alls utan om den seglivade föreställningen att vi i Sverige bara inte kan ha en kvinnlig statsminister.
 
Det finns ett obehagligt nedlåtande sätt att prata om Mona Sahlin. Jag tycker inte att det är okej. Så hur kan jag då tillhöra det genomsnitt av befolkningen som innerst inne känner sig tryggast när män styr?
 
Jag går tillbaka till frågorna som jag så samvetsgrant besvarat och det är särskilt en fråga där som jag tydligen har svarat helt galet på. Men jag kan inte ändra mig, inte ens för att lätta på tyngden från mina egna sexistiska fördomar. Frågan gäller skolan.
 
”Läroplanen bör ändras med hänsyn till flickors behov.” Där har jag klämt till med ett rungande NEJ! Jag har åtminstone sex goda skäl.
 
1) Läroplanen är redan mycket bra. Skolan ska motverka alla typer av diskriminering och arbeta aktivt för ett mer jämställt samhälle. Verkar dumt att ändra på det.
 
2) Även om man ändrade i läroplanen och skrev något i stil med att flickor alltid ska gynnas på pojkarnas bekostnad så skulle det inte ha någon praktisk effekt eftersom ytterst få lärare baserar sin undervisning på läroplanen. Sorry, men det är helt andra krafter som styr.
 
3) Och varför skulle man ta hänsyn till flickors behov men inte till pojkars, funktionshindrades, flyktingbarns, fattigas, blygas, hyperaktivas, deprimerades, särbegåvades eller helt enkelt individernas behov?
 
4) Vilka behov är det förresten som avses? Behovet av arbetsro i klassrummet och undervisning med kvalitet? Behovet av att slippa bli hånad, kränkt, mobbad? Eller behovet av att bli sedd och respekterad? Det torde i så fall gälla alla, oavsett kön.
 
5) Hur jag än vänder och vrider på det där kan jag inte komma på ett enda behov som förenar alla flickor och utesluter alla pojkar. Flickor kan ha lite olika behov. Liksom pojkar. Rätt så ofta har flickor och pojkar ungefär samma behov av stöd, uppmuntran, vägledning, extraundervisning, ett varv till med förklaringen på det där mattetalet.
 
6) Slutligen gillar jag inte det som det där påståendet insinuerar, nämligen att det är synd om flickor som grupp för att de är lite bakom flötet med sina särskilda behov som kräver särskild anpassning.
 
För övrigt visar betygsstatistiken att det är pojkarna som halkar efter. Vi kan vara på väg mot en skola där pojkar genomgående missgynnas i en struktur som erövrats av mer ambitiösa flickor. Och den dag kan komma snart då andelen manliga studenter på högskolan understiger 25 %. Vems behov ska vi tala om då? 
 
Att vara feminist innebär att man inte tolererar någon diskriminering alls. Inte av flickor och inte av pojkar, vilka behov de än har. Inte ens av sura före detta sossar som känner sig skräckslagna vid tanken på en statsminister i kjol.
 
 
Måtte det inte hända något            (14 augusti 2010)
I en novell av Heinrich Böll, jag tror att den heter ungefär ”Det måste hända något!”, kräver en man ständig action. Det slutar med att det plötsligt händer något: han faller ner död.
 
Jag tänker på den mannen ibland när jag slår på nyheterna. Där rapporteras om en del av det som hänt, och det är nästan uteslutande förfärliga saker. Som tröst brukar nyhetsredaktionerna badda såren med en förment positiv nyhet på slutet, vanligen om något djur som har fötts i fångenskap. Jaha?
 
Just nu ersätts dock de zoologiska djuren av de politiska, eftersom det är valrörelse. Partiledarnas utspel är journalistiskt tacksamma att rapportera om. De utgör händelser också när de är trista och intetsägande. När de är katastrofala är de det ändå på ett lugnare sätt än jordbävningar och översvämningar.
 
På redaktionerna kan man känna den där rastlösa spänningen i luften. När som helst händer det något. Då utbryter våldsam aktivitet, alla blir ivriga och fokuserade. I väntan på det ögonblicket har man lite tråkigt, trots att det betyder frånvaro av dödsmisshandel, skottlossning och mordbränder. Varar nyhetstorkan för länge får man ringa upp någon forskare och kräva ett helt nytt larm till morgondagens löpsedel. Det måste hända något!
 
Även i det privata livet är oväntade händelser oftare negativa än positiva. Man drabbas ju sällan av plötslig hälsa. Ungdomen, lyckan och välmåendet slår aldrig ner som en blixt från klar himmel. Själv fyller jag 40 om en månad och om man bortser från det fullständigt oacceptabla i den vördnadsbjudande siffran så är det ändå en händelse. Men ingen oväntad. För omgivningen, vill säga. För mig är det för abstrakt för att vara riktigt begripligt.
 
Det här året har två av mina närmaste diagnostiserats med cancer. Jag tror att alla kan förstå något av den chock det innebär. Hela tillvaron måste omorganiseras, underordnas behandlingens logik och logistik. Lidandet, väntandet, ovissheten, vägandet av olika läkares olika besked. Varje vecka en ny vändning i dramat av farhågor, rädsla, symtom och smärta.
 
Min svärfar ska dö men min lillasyster ska kämpa vidare. Hon får ett nytt bröst senare i år. Vi stannar till en stund och ser på varandra, medan vi har varandra. Det blir aldrig som det var förr, när man aningslöst önskade att det skulle hända något.
 
 
 
Hemma i främmande land                (27 juli 2010)
Två länder har jag besökt i sommar, Öland och England. På en punkt liknade de varandra: Båda saknar badvänliga insjöar. Inte för att denna brist var särskilt besvärande under omständigheterna. Öland var blåsigt och luktade rutten tång. England var regnigt och kallt mitt i juli.
 
Tja, det engelska vädret kom jag ihåg men hur strålande opraktiskt inrättat det landet är hade jag lyckats förtränga. Inte nog med att de envisas med sitt eget elsystem så att laddaren till mobilen inte passar i uttagen, eller att de framhärdar med sin vänstertrafik, alla kör dessutom snabbt och hetsigt på den där aviga sidan. Bilar som inte rullar står parkerade längs gatan så att det i praktiken bara finns en fil. Där ska vi andra köra slalom. Varje möte är ett laddat ögonblick. Varje färd är ett vågspel med liv och billack.
 
När man kommer innanför dörren till ett engelskt hem kliver man rakt på en brant trappa klädd med heltäckningsmatta. Det tycker britterna är höjden av rumsplanering. Vill man låna badrummet ska man hålla i minnet att England troligen aldrig kommer att överge sitt älskade system med två kranar. Ur den ena strömmar skållhett vatten, ur den andra kallt. Blandare får man försöka vara själv.
 
Men har man kommit så här långt så har man ändå lyckats göra sig förstådd, trots att ens engelska känns som en halvgräddad våffla i munnen. Det är lönlöst att försöka sig på några spirituella skämt, sådana där som engelsmännen själva bubblar av, för hjärnan kräver flera sekunders omkopplingstid. Vanligen ger man ett sorgligt efterblivet intryck.
 
Jag talade med en kvinnlig polis i telefon morgonen efter ett inbrott i bilen. Hon undrade om det fanns några ”CCT cameras” i närheten. Eh ... betänketid ... sorry ... aha, övervakningskameror! Och så ville hon veta vilken religion jag tillhörde. Eh ... nytt velande ... generad tystnad ... Christian, I guess? Tydligen hade detta relevans för hur min polisanmälan skulle hanteras.
 
Svenskar uppfattas ofta som taffliga och oartiga. Vi glömmer att säga please och skruvar besvärat på oss när vi av okända kallas love och darling. Det där att fälla trevliga repliker utan att behöva mena så mycket med det är något som svenskar inte begriper. Då är tystnaden hederligare, tror vi.
 
Jag hade också nöjet att bevista en engelsk skolavslutning. Barnen gick i raka led och hälsade i kör på sin rektor. De sju elever som inte hade en enda dags frånvaro under läsåret fick komma fram och hämta ett pris och ett diplom. Det gör vi för att stävja skolket, förklarade rektorn. Håhå, i Sverige får vi inte göra ett skvatt för att stävja skolket, tänkte jag i mitt stilla sinne, vi är bara glada om eleverna dyker upp.
 
I det landet bär alla barn skoluniform som föräldrarna ska inhandla, tvätta och stryka. Mat ingår inte så barnen måste ha lunchpengar med sig om de vill äta i skolmatsalen eller handla i kafeterian. Å andra sidan slipper engelska mammor baka bullar till skolutflykten. Det ska vara köpta kakor, för annars kan föräldrarna börja stämma varandra i händelse av allergichock eller matförgiftning.
 
Lokalnyheterna visade ett inslag om hur man i skolorna lär barnen att tvätta händerna (ett eftersatt område i den annars så lysande engelska kulturen). En liten pojke demonstrerar de sex olika rörelserna. Därefter lyser en vuxen på hans händer med en mojäng som ser ut som en jojo. Den avslöjar var det finns bakterier kvar. Kul grej, tycker barnen, och gnuggar händerna lite till.
 
England är ett land av klassklyftor och konservativa värderingar. Jämfört med andra EU-länder insjuknar fler i cancer och stroke. Maten är inget vidare. Den nakne kocken har ett Sisyfosarbete både framför och bakom sig. Jag såg många överviktiga, fler än i Sverige, och vuxna med dåliga tänder, vilket man sällan ser i Sverige. Någon joggare såg jag inte. Inte heller någon cykelhjälm på något enda cyklande barn.
 
Men en sak måste man avundas engelsmännen och det är deras hemkänsla. De är alltid hemma. Givetvis har det att göra med språket, att de så ledigt och lätt har fraserna på sin sida vart de än kommer i världen (och varför anstränga sig med krävande språkstudier när engelska är gångbart överallt?) men det är något annat också. En mysfaktor, liksom.
 
För den sjuårige sonen läser jag just nu C. S. Lewis Narnia-serie och där är det uppenbart. Hur otäcka vidunder som än lurar utanför grottan och hur långt hemifrån man än är i en värld bortom tid och rum, så nog hinner man med en kopp te framför brasan. När barnen  skyndsamt måste fly för Vita häxan börjar fru Bäver packa ryggsäckar med bröd och te och socker. ”Bråka inte nu, lilla barn, sade fru Bäver, utan ta fram ett halvt dussin rena näsdukar ur lådan där borta, så är du snäll.” Please. Vänlighet. Brittiskt oberört lugn.
 
Svenskar beter sig också som hemma överallt, men på ett lite annat sätt. Jag mellanlandar i Amsterdam på väg till Stockholm och befinner mig plötsligt omgiven av mina landsmän. Inga andra ska till Sverige. Och nu ser jag oss med omvärldens ögon. Vi är shorts- och linnefolket. Vi är de lättklädda.
 
Unga svenska män bär sina byxor så lågt att 15 cm kalsong exponeras. Unga svenska kvinnor bär så korta kjolar att man skulle se underkanten på deras trosor ifall deras trosor hade en underkant. Så möts könen på halva vägen. Jämställt var ordet.
 
 
Hög på högsommar                            (8 juli 2010)
Det sägs att juli har 31 långa dagar och att det är så mycket man över huvud taget kan få, medan februari blott har 28. Jag vägrar tro på det. Min erfarenhet säger att februari alltid hackar fram i ett tröstlöst tempo medan juli svischar förbi. Och är borta. Innan man hunnit säga ”värmebölja”.
 
Så den här sommaren låter jag mig inte luras. Misstänksamt kontrollräknar jag dagarna och genomför med stor beslutsamhet ett av mina sommarprojekt, det värsta: att springa.
 
Länge har jag hållit mig till Jerry Seinfelds stolta men fega motto: I choose not to run. Att jag nu omvärderat detta mitt tidigare ställningstagande har två skäl, båda grundade i fåfänga.
 
För det första är det min önskan att växla in en del av min böljande bukfetma mot muskler och spänst för att få en vackrare siluett. Det gläder möjligen min omgivning att jag alltmer kommit att likna en säl i baddräkt men jag tycker inte att det är kul att jag ska behöva illustrera Arkimedes princip varje gång jag tar ett dopp.
 
För det andra har jag blivit medveten om hur många författare som springer. Amerikanska Joyce Carol Oates är en, japanen Haruki Murakami är en annan. De svenska så kallade deckardrottningarna springer också en mil varje morgon, varpå de sätter sig och knackar ner dagens pensum, tiotusen ord. Eftersom jag hemskt gärna vill tillhöra den klubben av hejdlöst produktiva (och slanka) författare, så har jag motvilligt insett att jag måste springa.
 
Fast springa och springa ... Vi bör nog i ärlighetens namn kalla det att småjogga. En kortare sträcka. Framåt förmiddagen. Om det här var stan och inte landet, så skulle det motsvara två varv runt kvarteret.
 
Det tar tio minuter. Jag hoppas att det är åtminstone en kilometer. För när jag kommer hem är jag jättesvettig och helt utmattad och orkar bara skriva en sådan här blogg.
 
 
  
Snarkningar längs livslinjen             (29 juni 2010)
”Every step of the way / we walk the line. / Your days are numbered / and so are mine.”
 
Så inleds den lakoniska sång som i vanliga fall väcker mig på mornarna. Det är Bob Dylan som sjunger, mjukt och medkännande, ur mobilen strax intill mitt öra. Tyvärr är jag ofta för sömnig för att uppskatta denna högoktaniga morgonritual. Varje morgon framstår det i stället som skrattretande osannolikt att ännu en natt passerat och att jag är tvungen att ta itu med en ny dags alla vedermödor.
 
Dylan levererar troget sitt memento mori, kom ihåg att du ska dö. Jag famlar efter snooze-knappen och sover bort ytterligare fem minuter av mitt korta liv. Mitt allt kortare liv.
 
Skälet till att människor i alla tider har velat påminna sig om livets korthet är förstås att man då ska bli ivrigare att ta vara på varje sekund. Passa på att leva ordentligt i dag, i morgon kan det vara försent! Livslinjen har bara en riktning.
 
Problemet är dock att det inte hjälper särskilt mycket. Vi vet alla att vår tid är utmätt och att allting tar slut. Ändå väljer vi att ligga kvar i sängen i stället för att stiga upp och ... tja, ta en joggingrunda eller göra en frivilliginsats för mänskligheten.
 
Fast det finns ju människor som skuttar upp på morgonen och utan ångest sätter igång med nyttiga aktiviteter. Jag är bara inte en av dem. En enda gång har jag frivilligt klivit ur sängen före gryningen och det var när jag just återvänt från Asien och hade en helt annan tid i kroppen. Men annars? Nä.
 
Så här på sommaren har jag till och med kopplat bort Dylan och hans försynta kraxande om att mina dagar är räknade. Jag sover tills jag vaknar. Jag struntar i livets korthet. Jag avstår från all den fantastiska produktivitet som mina morgontimmar skulle kunna alstra. Sömn kan förresten också betraktas som en meningsfull sysselsättning.
 
Jag fångar visst dagen när jag med berått mod väljer att sova bort en god bit av den. Så det så.
 
 
I minnets skaparverkstad                   (14 juni 2010)
En morgon härförleden kom jag körande på en liten landsväg där det just inträffat en trafikolycka. Vägen var spärrad, jag fick backa därifrån och ta mig runt på småvägar.
 
Att döma av avståndet till närmaste sjukhus och den sträcka jag kört sedan jag släppte förbi ambulansen med påslagna sirener, så hade det gått ungefär en timme sedan själva olyckan.
 
En personbil stod med nosen i diket och taket avskalat. Ambulansen var kvar, bakdörrarna öppna. En barnvagn vid vägkanten. I den ett barn som satt helt stilla, kapprak. En kvinna grät högt och förtvivlat. Gråten tilltog. Hon välte sakta, föll ihop i gruset.
 
I mina öron fortsatte skriket att ringa flera kilometer. Ända tills jag hörde någon berätta att det var en dödsolycka och att den som omkommit var ett barn.
 
Minnesbilderna famlade omkring i mitt huvud. Vad hade jag egentligen sett? Hur hängde allt ihop? Vilken tolkning skulle kunna ge sammanhang åt dessa minuter av förvirring?
 
Lägg därtill det som är varje förälders ständiga skräck: att något ska hända mina barn. Vid minsta påminnelse om att livet är skört knyter sig hjärtat av ångest.
 
Den som läst psykologi vet att det är så vi fungerar, vi översätter andras upplevelser till våra egna förhållanden och drabbas av överförd panik. Psykologer är också införstådda med att minnen är subjektiva, de anpassar sig smidigt till paniken utan att bry sig om sanningen. Minnen skapas alltid efteråt, när man inte längre har tillgång till facit.
 
Nu har jag inte läst psykologi, så jag insåg inte att jag var i färd med att skapa ett minne då jag diktade ihop följande historia: Ett barn hade varit på väg till skolan, på cykel eller gående, när en bil som körde för fort hade dykt upp från ingenstans.
 
Ambulansen som en stund senare kom till platsen kunde bara konstatera det förfärliga. Mamman hade hört sirenerna, det var inte långt från hemmet. Gripen av onda aningar hade hon satt lillasyster i vagnen och skyndat dit. Inför denna mardröm som blivit till verklighet bröt hon ihop.
 
Så måste det ha gått till. Ju mer jag tänkte på det, desto säkrare blev jag. Resten av dagen fick jag gång på gång tillfälle att återberätta min historia. Särskilt målande beskrev jag mammans hjärtskärande gråt över det döda barnet. Ohyggligt.
 
Det var bara det att den omkomne var en äldre man, bilens förare, som kört av vägen och orsakat sin egen död. Inte ett oskyldigt barns. Alla barnen i byn levde fortfarande, samtliga hade kommit fram helskinnade till skolan den här morgonen. Så var det.
 
Självklart borde jag ha känt något slags lättnad över att den chockade mamman inte var en mamma som jag hade trott utan kanske en fru eller en dotter eller en granne. Men jag kände mig bara som en fullständig idiot.
 
Och inte har jag lärt mig en läxa av den här händelsen heller, som man kunde ha hoppats. Nästa gång som jag bara upplever men ingenting begriper så kommer jag säkert att koppla på min hyperventilerande fantasi igen. Ack, den som ändå vore född skeptiker!
 
 
Man föds inte till svensk                        (29 maj 2010)
Om jag hade fötts på 1100-talet så hade min vagga inte stått i Sverige, men det hade den gjort ifall jag hade fötts på 1600-talet. Nu råkade jag födas på 1900-talet och hamnade därför till en början utanför Sveriges gränslinje (ett streck som bara syns på kartor). 
 
Den gränsen har jag korsat. Jag har invandrat, och det hade kanske aldrig skett om jag levt på medeltiden.
 
Så där kan man dividera fram och tillbaka när man blir uppmärksammad på hur många gånger Sveriges karta har ritats om och hur slumpmässig vår historia är. Ingenting är givet.
 
När jag hör nationalister argumentera för sin rätt till landet, en rätt som samtidigt utesluter andras rättigheter, undrar jag alltid hur de kan veta det. Hur kan de vara så säkra? Har de förtjänat just den här biten av jordytan? Som om det vore något slags bedrift att födas in i ett välfärdssamhälle.
 
Möjligen är Sverige universums bästa land att leva i, just nu. Sedan jag flyttade hit i min barndom har min entusiasm bara vuxit. Somliga dagar känns det som om jag skulle kunna utmana Mona Sahlin på folkhemskramning. Och vinna. Så snart välfärdssystemen hotas (och det är ju varje vecka numera) stiger ett morrande ur min strupe.
 
Tyvärr kan jag inte bli politiker och försvara mitt nya hemland. Jag skulle bara höja skatterna (jodå, lite till) och strö pengar över skolan, högskolan, vården, kulturen. Jag skulle höja studiemedlen, minska dagisgrupperna, förlänga föräldraförsäkringen (som redan är världens längsta). Obegripliga tjuvnyp från meningsmotståndare skulle jag bemöta med att falla i gråt. Jag är alldeles för vek för den blodiga politiska arenan.
 
Men jag kan sjunga Sveriges lov i alla tonarter. Jag kan njuta av att ha fått bli svensk, en förmån fullt i nivå med en Stockholmspromenad på försommaren. Kastanjerna blommar, häggen blommar, syrenerna är sprickfärdiga. På Birger Jarlsgatan står två körsbärsträd så galet prunkande att man inte tror sina ögon.
 
I Humlegården prejas jag av gångvägen av fyra unga pappor med barnvagnar. De går i bredd, som en framtidsarmé på marsch. Jag blir så stolt och rörd att jag närapå gör honnör. Det är mitt Sverige, det.
 
 
Den ljusnande framtid                         (9 maj 2010) 
Mina elever förbereder studentyran samtidigt som mina åldrade svärföräldrar flyttar in hos oss. Mina barn gräver i sandlådan eller gungar och en bit bort står en rullator parkerad. Livets cirkel sluts.
 
Själv står jag mitt i cirkeln (läs: ekorrhjulet) och känner en vag oro inför framtiden. Förr eller senare får man cancer, om man inte hinner dö av något annat först. Det tredje alternativet är inte mycket muntrare: att bli gammal. Äldre och äldre.
 
Därinne i dimman väntar ett ingenmansland. Minnena lämnar hjärnbarken utan spår. Tankarna irrar runt allt trögare, tills de bara står och hackar på samma envisa punkt. Blodet pumpar mödosamt genom ådrorna. Skelettets benpipor blir sköra som fnöske.
 
Synen försämras, liksom hörseln, smaken och lukten. Till slut återstår bara känselsinnet, intakt och törstande, men vem ska krama mig när jag blir gammal och illaluktande och har glömt hur man är snäll och trevlig? Slut med oxytocinkickar. Slut med alla andra kickar också.
 
Särskilt smärtsamt är det att föreställa sig en tillvaro där man inte kan läsa och inte lyssna på musik (jag vet inte vilket som är värst). Hur ska man då kunna inbilla sig att livet är värt att leva? Lägg därtill alla krämpor och maktlösheten hos en liten tant i vårdapparaten. Fattig blir man väl också, för någon större tilltro till pensionssystemets hållbarhet hyser jag inte.
 
Fast varför tar jag ut dessa fantomsmärtor i förskott? Jag lever ju nu i alla fall. Jag kan när som helst aktivera min kapacitet att vara snäll och trevlig och kramgo. Mina sinnen och minnen fungerar. Benen lyder, lårbenshalsen samarbetar.
 
Jag kan andas in luften fylld av fågelkvitter. Världen är ett hav av vitsippor. Om morgondagen vet vi inte ett skvatt, inte jag och inte du heller. Tur det!
 
 
Kläderna gör kvinnan (galen)            (30 april 2010) 
Enligt experterna bör man göra sig av med kläder som man inte har använt på två år. Jag tror dem. Det är en mycket fin princip.
 
Den radikala drömmen är ju att tömma hela klädkammaren, torka rent och väldoftande i varje hörn och sedan bara hänga in plagg som man älskar och använder.
 
Sagt och gjort. Någonstans ska man börja, så jag lyfter ut en vinterdräkt bestående av kjol och kavaj. Den har jag inte använt på säkert åtta år, kanske tio. Färgen är obestämt gråbrun, materialet kliar och kjolen är något för lång för min figur. Inte var den dyr heller, så jag kan utan ångest göra mig av med den.
 
Men ... Är det säkert att den här trista dräkten får det bättre på en annan kropp (eller i en annan garderob)? Borde jag kemtvätta den först? Blir inte det dyrt, i så fall? Och jag har ju knappt använt den!
 
Tänk om jag någon gång i framtiden ska gå på anställningsintervju på låt oss säga Myndigheten för ... ja, någonting trist men ganska välbetalt, och det är en bitande kall januaridag – då skulle den där dräkten vara perfekt! Den sitter trots allt snyggt över axlar och höfter och den där obestämda färgen gör att den går att kombinera med precis vilken knytblus eller raffig topp som helst. För att inte tala om ett par läckra stövlar! Inte kan jag göra mig av med den. Än. 
 
Alla plagg i min garderob har någon fördel som gör det svårt att skiljas från dem. De må vara för korta eller för långa, för tajta eller för vida, för bleka eller för skrikiga, alltid finns det något tillfälle där jag kunde komma att behöva dem. De må vara obekväma, fläckiga, trasiga, noppiga, missfärgade, i avsaknad av knapp, för urringade, det spelar ingen roll; jag kan ändå föreställa mig ett sammanhang i en okänd framtid där jag skulle kunna bära dem och vara snygg.
 
Jag kan ju bli slankare. Kortare. Tjockare. Oplanerat gravid. Jag kan utveckla en ny stil. Ny färgskala. Jag kan få större muskler. Eller åderbråck. Eller nya intressen. Trädgårdsarbete, till exempel. Då måste man ha på sig just sådana kläder som man inte längre bär till vardags.
 
Det kan bli begravning. Eller bröllop. Eller maskerad. Det kan vara vilken årstid som helst. Man kan behöva matcha ihop en knepig outfit med färger som då inte längre finns på marknaden. En livsavgörande blus kan råka befinna sig i tvätten eller i strykhögen och då fordras en acceptabel stand-in.
 
När kvinnor förtvivlat säger att de ingenting har att sätta på sig trots att deras garderober bevisligen är knökfulla, så är det ingen paradox. Livet är fullt av dagar som kräver vissa kläder som man inte har. Då vore det väl dumt att ytterligare begränsa urvalet med en utrensning? Trots att det är vårstädningstider?
 
 
 
Planen lämnar himlen fri                    (19 april 2010)
Även om vårt svenska samhälle långsamt fylls av övervakningskameror har vi en bit kvar till den säkerhetshysteri som blivit vardag i många andra länder.
 
I Paris var jag tvungen att legitimera mig med ett särskilt id-kort varje gång jag gick till föreläsningssalen på högskolan där jag var tillfällig gäststudent. Vid dörren satt en sträng vakt och spände ögonen i mig. Biblioteket släpptes jag över huvud taget inte in i.
 
Jämför detta med hur vi än så länge vandrar fritt ut och in på svenska universitet. Det krävs bara ett vansinnesdåd på en svensk skola för att också våra portar till kunskapen ska börja spärras av myndiga vakter.
 
Priset tog ändå det A4-papper som med en överkorsad bombteckning visade att man inte fick ta med sig explosiva varor in till den medeltida helgedomen Sainte-Chapelle. Lika lite som man fick bära med sig knivar, gafflar, korkskruvar, hammare, vassa mejslar, sura miner ...  
 
Nä, vi förstår. Vi som har köat en bra stund för att komma in i Justitiepalatset och därifrån in till det förmodligen vackraste kyrkorummet i hela Paris, i akt och mening att studera de gigantiska glasmålningar där ljuset lyser genom århundraden av upphöjd skönhet. Nä, vi hade inte tänkt gå bärsärkagång. De flesta gör inte det.
 
På Charles de Gaulle-flygplatsen var säkerhetskontrollen en mardröm. Lydigt plockade passagerarna av sig jackor, klockor, bälten, tunna halsdukar. Stod i strumplästen och lät sig hunsas. Sovande spädbarn lyftes ur bärselar och skakades. Inga knivar dunsade ur deras blöjor, inga otillåtna mängder välling uppdagades. Såvitt jag kunde se.
 
Har vi helt upphört att lita på varandra i denna värld av rätt få galningar och ännu färre terrorister? Håller vi på att kväva oss själva i ett nät av trygghet?
 
Plötsligt är våren här och för första gången på mycket länge kan man ta en roddtur i skymningen utan att se ett endaste flygplan på himlen. Arlanda ligger runt knuten men det märks inte. Här är sällsamt stilla. Orörd står himlen över vattenytan.
 
Så här var det kanske på medeltiden. Ingen blick från ovan (mer än Guds). Ingen övervakningskamera, ingen kroppsskanning, inget kort med chip, ingen mobiltelefon med nästan garanterad nåbarhet och full sårbarhet. Inga elektroniska spår av din framfart. Ingen inbillad trygghet, ingen falsk säkerhet. Inga flygplansavgaser över vattenytan. Ingen flytväst i den ljumma vårkvällen.
 
 
 
Fördomar om fransmän och om mig (29 mars 2010)
Bland alla upplivande effekter av att resa ska man inte förakta nöjet att få se sina fördomar utmanade eller bekräftade.
 
Redan innan jag klev på planet till Paris trodde jag mig veta att fransmän är lättsinniga men högt kultiverade och inte så lite självsäkra varelser som bor i en underbart vacker om än rejält skitig världsstad, där trafiken är vansinnig och poliserna hyperaktiva medan uteliggarna försöker sova i tunnelbanan och tiggarna tar till precis vilka desperata knep som helst.
 
Helt sant, visade det sig.
 
Sant är också att lokalbefolkningen i Paris njutningsfullt står och röker överallt, som om lungcancern ännu inte var upptäckt, och att de läser på tunnelbanan (ja, riktiga böcker eller långa politiska artiklar), att de manliga programledarna i teve med ett arrogant leende avbryter sina kvinnliga kollegors kompetenta analyser, som om feminismen ännu inte vädrat minst morgonluft kring triumfbågar och torn (trots att de kvinnliga partiledarna håller på att ta över det politiska fältet).
 
Lika sant är det att man som sansad svensk inte vet om man ska skratta eller häpna eller sakta grönfärgas av avund inför den sanslösa prakten, överflödet, konsten, arkitekturen och det förbehållslösa dyrkandet av allt som är vackert och djupsinnigt. Filosofer, konstnärer och författare innehar högstatusyrken i det där landet. Hos oss ligger sådant inte långt från diagnoser för socialt missanpassade. Verkligen inget man skryter med på kalas.
 
Men i Sverige är vi i alla fall världsbäst på hygien, tröstar jag mig med. Den sista flaskan handsprit såg jag på Arlanda. Ja, och så min egen lilla flaska, den enda i hela Paris. Det förvånar mig att svininfluensan alls hittade till Sverige. När det finns länder som Frankrike.
 
Tätt tryckt intill de andra resenärerna på tunnelbanan kunde jag också konstatera att det där med att duscha inte tycks ha någon särskild prioritet. Det finns sådant som är viktigare. Poesi, till exempel. En reklamskylt i vagnen förkunnade ogenerat att ”Poesin är naturlig. Den är vattnet för vår törst.”
 
En fördom som jag härmed avsäger mig är dock att fransmän skulle ta illa vid sig när man misshandlar deras modersmål. Antingen har min franska blivit bättre sedan sist, eller så har de slutligen insett att majoriteten av världens befolkning talar andra språk, men ingen rättade mig när jag valde fel artikel på substantiven. Tvärtom fick jag beröm av taxichauffören: ”Ah svensk, men svenskar brukar inte tala franska?”
 
Förutfattade meningar har man alltid, och inte bara om främmande människor och exotiska platser. Jag trodde till exempel inte att jag med mitt obefintliga lokalsinne skulle ta mig fram i Paris på egen hand. Okej, jag valde nästan aldrig rätt tunnelbaneuppgång (métrosystemet består av 14 linjer, och vid varje station finns det inte fyra, fem alternativ upp ur underjorden utan kanske tjugo) och vid ett tillfälle hoppade jag faktiskt på fel tåg, men det ordnade sig alltid.
 
Jag hade inte trott att jag skulle orka ränna runt på Louvren i fyra timmar utan mat, eller klänga upp för alla trapporna i Notre-Dames torn med påtaglig vätskebrist, eller nöta fotsulorna tillbaks till stenåldern utan att lida särskilt, eller springa genom åska och hagelskurar på våta boulevarder, eller livnära mig på underlig och ohälsosam kost ljusår från alla glykemiska index, eller hoppa över flera måltider i följd och sedan vräka i mig sent på kvällen ..
 
Men det kunde jag. Och jag mådde som en prinsessa hela tiden.
 
 
 
Franska ord på tungan                        (9 mars 2010)
För två månader sedan bokade jag en resa till Paris där jag antagits till en kurs nu i mars.
 
Eftersom det som skramlade i spargrisen visade sig vara värdelösa 50-öringar (sorteras som metallskrot, upplyste man mig om på banken, eller ”gör ett konstverk av dem”) och framtiden såg allmänt fattig ut, valde jag en billig flygresa och ett ännu billigare hotell.
 
Närmaste sevärdhet är ett erotikmuseum, då fattar ni.
 
Att hotellet har ytterst få stjärnor att skryta med och ligger i de skummaste och mest ökända Pariskvarteren kändes som något man bara får stå ut med. Då, i januari.
 
Min plan var att hårdplugga franska inför resan, med målsättningen att klara mig på egen hand no matter what. Det är nämligen ett tag sedan jag studerade franska på riktigt.
 
Varje kväll skulle jag lyssna på fransk musikradio via nätet, FIP, kanalen som har otroligt bra musik och då och då en väderleksrapport på franska. Därefter skulle jag gå till sängs med en fransk nobelpristagare i litteratur, på originalspråk. Med en riktigt fet ordlista som enda hjälpmedel.
 
Självklart skulle jag sedan drömma på franska, tala i sömnen på franska, vakna med ett sådant där leende som bara franska filmstjärnor kan frambringa. En idiotsäker plan.
 
Men det var ju ingen panik än! Jag hade gott om tid. Så det blev inte så mycket FIP och nobelpris den första månaden. Inte efter det heller. Även om jag gillar Le Clézio (tror jag) har jag endast kommit ungefär 50 sidor in i boken och jag har bara slagit upp ett par ord hittills. Det är så tungt att lyfta ett lexikon när man ligger i sängen och är jättetrött ...
 
Nästa kväll får jag ta om det jag läste kvällen innan, för då har jag glömt vad det handlade om.
 
Skulle det inte kunna vara så, att man liksom bär en massa franska inom sig, och så snart man sätter foten på fransk mark så lossnar det likt en våris, och så rinner franskan fram, flytande och klar?
 
Så får det bli, för nu åker jag snart. I Paris väntar våren på mig.
 
 
 
Kompetens känns inte                    (28 februari 2010)
När jag var 18 år och just stod i begrepp att ta studenten tackade jag ja till ett vikariat som lärare. Oförskräckt ställde jag mig sedan efter sommarlovet längst fram i klassrummet och undervisade elever som bara var ett par år yngre än jag. Inte en enda gång tänkte jag tanken att det var för svårt för mig, att jag kunde för lite, att jag riskerade att misslyckas.
 
När jag var 22 fick jag erbjudandet att bli musikrecensent. Det innebar att jag skulle bevista en kvällskonsert, ta anteckningar, köra till redaktionen och smälla ihop en recension innan tidningen gick i tryck. Vanligen hade jag en knapp timme till förfogande.
 
Självklart hoppade jag på alla uppdrag som kom i min väg. Hade jag några kunskaper inom musikområdet? Nja, jag hade ju spelat piano när jag var yngre, och sjungit i kör, och under en kort period hade jag gjort ett inhopp i en orkester (som kontrabasist!) och jag hade till och med varit körledare om jag tänkte efter, men allt detta på en synnerligen amatörmässig nivå.
 
Som om det skulle hindra mig. Man behöver inte vara kompetent om man är tillräckligt frimodig, tydligen. Hur svårt kan det vara? tänkte jag och skuttade iväg till redaktionens uppslagsverk (det här var innan man kunde googla fram upplysningar) för att slå upp Dvorák och Debussy, Chopin och Charpentier, Mozart och Mahler. Lätt!
 
När jag var 25 födde jag mitt första barn. Under de nio månader som föregick själva förlossningen funderade jag inte ett smack på om jag var vuxen nog för föräldraskapets alla krav, om jag verkligen skulle bli en god mor eller vilket ansvar det innebär att sätta barn till denna värld.
 
Självförtroende liknar spänsten hos huden. Båda avtar med åren. Samtidigt ökar kompetensen men osynligt, omärkligt, liksom viktlöst.
 
Nu har jag fyra kanonfina barn och högskolepoäng på härsan och tvärsan och erfarenhet från flera yrken och ett hyfsat gott omdöme och kunskap så att jag i princip kan improvisera fram en föreläsning om vad som helst – men nu tvekar jag inför nya uppdrag.
 
Frågetecknen rusar mot mig som bowlingklot, slår undan benen. Nämen verkar inte det här för krävande? Räcker verkligen min kompetens? Just det här har jag ju knappt gjort förut, eller? Borde man ändå inte ha doktorerat på området? Tänk om jag gör bort mig fullständigt och får avgå under förnedrande former?
 
Ifall den här utvecklingen fortsätter kommer jag vid 65 att dra min gigantiska men osynliga kompetens som en filt över huvudet och gömma mig för världen i en pensionärstillvaro präglad av noll självförtroende.
 
Vem, jag? Nä-nä, jag vet inget om något! Lilla jag? Ånej, jag kan just ingenting. Jag har bara levt ett tag, det är allt. Som en glad och okunnig idiot.
 
 
Det är ordningen som fattas            (16 februari 2010)
Planera dig fri. Få det gjort. Rensa i röran. Ordning och reda. Gör det nu! Var sak på sin plats. Bli chef över ditt eget liv.
 
Så lyder några av titlarna på de femton böcker i ämnet organisation och vardagseffektivitet som jag äger. Jag har läst dem alla. Flera gånger. Men har det hjälpt?
 
Jo, jag har tagit till mig en mängd olika metoder för hur man lyfter upp närmaste papper, fattar ett beslut och slänger det i pappersinsamlingen. Det är inte svårt.
 
I teorin vet jag hur man får ett rent skrivbord och lufthål i almanackan. Hur man sorterar och prioriterar. Jag har också påbörjat flera seriösa utrensningar, som dessvärre har stannat upp efter ett tag och nu kolliderar med andra lika lysande och lika halvfärdiga organisationsprojekt.
 
Mappar. Etiketter. Pärmar. Arkiv. Listor. Lådor. Påminnelsesystem. Brevkorgar. Högar. Högar. Högar.
 
En kort stund blir jag lycklig av ordningens ö i kaosets hav. Lugn. Jag lovar mig själv att fortsätta ordna i morgon.
 
Det är bara det att i morgon har jag bytt system. Mina systembyten är systematiska och fullständigt inkonsekventa. Hur gör man för att fanatiskt hålla fast vid ett enda system?
 
Det borde någon skriva en bok om.
 
 
Gammal nog för riktig kärlek          (27 januari 2010)
Dottern insisterar på att få visa mig ett Youtube-klipp som hon hittat. Ivrigt trycker hon ner mig framför datorn och trär hörlurarna över mitt huvud. Hon är full av förväntan inför min reaktion.
 
Detta är vad som möter mig: Det ligger en ung man på en äng. Han sjunger om hjärta och smärta. Nån brud har dragit. Eller inte dykt upp när hon skulle. Klart är att killen är bedrövad. Refrängen dröjer.
 
Jag blir otålig och klickar på paus efter en knapp minut. Give me a break! Det är helt obegripligt att fyra miljoner andra människor har varit här och lyssnat på samma klipp. Orkade de höra hela låten?
 
Min dotter tycker tydligen att det här är grabben med choklad i. Han har gett henne en uppenbarelse av romantisk art, säkert på samma sätt som Julio Iglesias satte mitt hjärta i darrning när jag var i hennes ålder.
 
Nu är jag i en annan ålder, och jag blir tvungen att analysera vad som hänt med mitt romantiska hjärta där det tuffar på mot medelåldern. Är det tragiskt att jag inte längre blir berörd av bitterljuva och banala ballader? En gång brände ju sådana sånger hål i själen.
 
Efter ett tag kommer jag på det, skillnaden mellan mig då och nu. På den tiden drömde jag om den stora kärleken. Men det var en avlägsen dröm i fjärran, så avlägsen att den lät som Julio Iglesias smäktande röst.
 
Sedan mötte jag kärleken på riktigt. Inte det minsta lik Julio.
 
Ingen smörsång i världen kan beskriva vad kärleken är, vad kärleken gör med en, hur hjärtat liksom vänds ut och in i något som inte är romantiskt utan allvarligt och omstörtande och inte går att sjunga om.
 
Åtminstone inte liggande på en äng. Jag får nästan lust att gå fram och sparka på den där killen. Be honom sluta yla. Ta och läs dina läxor i stället! Har du tur kommer det tids nog någon som du inte kan leva utan. Och då du! Då lär du sätta den där jämmerlåten i halsen.
 
 
 
Kunskap ger förnuft och känsla       (18 januari 2010)
Anslagstavlan heter ett samhällsinformerande pausprogram i teve, tacksamt att driva med på grund av de tråkpräktiga pekfinger-hyttande inslagen. Men frågan är om vi inte har lärt oss mer under de där minuterna än under ganska många timmar i skolbänken.
 
Mina grannar kommer från Östeuropa, jag tror att det är Estland, någonstans där man inte växer upp med Anslagstavlan. När de drar iväg på snöskoter över isen och sätter kurs rätt in i det hörn av sjön som strax övergår i å, skulle jag kunna berätta om inlopp, utlopp, avlopp ... Vatten som rör sig ger svag is.
 
Mycket riktigt återvänder grannarna utan skoter. Den ska bärgas, så de måste hämta den andra skotern och långa plankor. Besvärligt jobb. Dyrköpt kunskap.
 
Att känna till eller inte känna till kan vara skillnaden mellan liv och död. Före annandagen 2004 var det få som visste vad en tsunami är och vad man ska göra när havet plötsligt drar sig tillbaka: springa åt andra hållet. Inte stå kvar och titta. Nu vet vi.
 
Ju mer man vet om världen desto mindre blir man en lekboll för dess nycker. Ingen kunskap är egentligen värdelös, även om man aldrig hamnar i en frågesport där man får tillfälle att plocka fram detaljerna ur minnet. (Bägare på latin? Kalix! Selma Lagerlöfs födelseår? 1858!) 
 
Kunskap är så mycket mer än information. Den är lästa romaner, sedda filmer, genomlevda erfarenheter. Allt det där som ger oss en intuitiv handlingsberedskap och ökar inte bara våra chanser till överlevnad utan också till det goda och meningsfulla livet.
 
Detta att man gradvis förstår sig något bättre på världen, på sina medmänniskor och på sig själv är såvitt jag begriper den enda fördelen med att bli äldre. Man vet var isen bär och var den brister.
 
Å andra sidan gröper glömskan ur stora stycken ur sådant som man en gång hade koll på. Av mitt studieintyg framgår det att jag har läst 1,5 högskolepoäng i ”Röst- och talvård”. Inte ens under pistolhot skulle jag kunna erinra mig något från den kursen.
 
Jo, förresten, jag minns läraren lite vagt. Hon hade det blonda håret uppsatt i en knut trots att håret var för tunt och för kort och på vägen mot knuten snöpligen ändade i en armada av hårspännen. Det fascinerade mig.
 
 
 
Den jag vill vara nästa år                 (30 december 2009)
”Man vill inte vara den man är. Man vill vara den som man inbillar sig att man kunde ha blivit.”
 
Sveriges störste stilist och pessimist, Hjalmar Söderberg, har mig veterligt aldrig haft fel. Därför firar vi nyårsafton, så att vi ska kunna ställa upp löften om hur vi ska bättra oss på det nya året. Och gissa om det finns utrymme för förbättringar i mitt fall!
 
Redan en flyktig analys ger vid handen att jag är en tämligen medioker hustru och mor, som älskar de mina till vanvett men mestadels visar det med tjat och gnat, klagomål och uppmaningar om prylar som ska återbördas till sina platser, tofflor som ska träs på sina fötter och kostsamma leksaksdrömmar som ska glömmas. (Just när jag skriver dessa ord står en sexåring bredvid mig och talar ivrigt in i mitt högeröra om några plastgubbar som han önskar sig, alldeles oberoende av att det nyss var julafton och han då höll på att drunkna i nya leksaker.)
 
Jag inbillar mig att jag kunde ha blivit en mer förstående, lyssnande och kärleksfull mamma. Jag tänker mig att det inuti mig finns en ömsint kvinna som aldrig skulle anmärka på maken när han äter med enbart gaffel. Det är dags för henne att visa sig. På nyårsafton klockan tolv ska jag öppna mitt hjärta och släppa fram henne.
 
Åtminstone en tio minuter så där. Sedan blir jag nog tvungen att påminna barnen om tandborstningen.
 
 
Julglögg, julblogg – orkar vi?         (16 december 2009)
Det är bara åtta dagar kvar! klingar barnens röster redan på morgonen. Deras ögon lyser av förväntan. Min blick är matt. Jaha. Ojoj. Hur ska vi hinna?
 
Min julglädje började falna nånstans i höjd med att jag blev vuxen och fick räkningar och kvarskatt och plikter och taskig ekonomi och betänkligt slitna vinterdäck och en växande barnaskara med väldigt specifika julklappsönskningar och ett hem som skriker på julstädning, detta missljud som endast de arbetsrelaterade stresstopparna i december kan överrösta.
 
Det var förresten samtidigt som det årliga konsumtionsvansinnet gav begynnande kvävningskänslor, en julastma liksom, och julsångerna började skorra i öronen och det slant till i hjärnan på mig att när Carola längtar till Betlehem så innebär det att hon tänker ta in på bästa hotellet. Sviten. Bubbelbad. Herdar undanbedes.
 
I leksaksaffären råder snudd på panik. Jag och de andra mammorna sliter i de löjligt stora, löjligt dyra förpackningarna med Lego Star Wars. All personal ägnar sig åt att packa upp nya paket, det har kommit flera pallar, de hinner inte fylla hyllorna innan de gapar tomma igen, hälften av kassorna är obemannade, kön är så lång att det känns förnedrande.
 
Lydigt ställer jag mig där, med ett paket Lego som inte finns med på sonens lååånga lista. Vi får hoppas det går vägen. Limited edition, lovar Lego. Om det ändå vore någon begränsning på eländet.
 
Bussen är knökfull. Stockholm badar i hysteriska juldekorationer. Lamporna vajar i den kalla blåsten. Måste jag delta i detta?
 
Här på landsbygden har vi också pyntat, men mer måttligt. Stakar i fönstren, julens stjärnor, någon slinga här och var kring garagets kontur (men det är för att bilarna ska hitta hem i mörkret).
 
Bussen släpper ut mig i snödrivan. Himlen är klar. Jag är nästan hemma i värmen, om två minuter. Orion lyser över dungen. Är det hans hjärta som pilar iväg där genom bältet, blinkar och försvinner mot Arlanda?
 
Om åtta dagar är det över. 
 
 
Fy bubblan för surgubbar!              (30 november 2009)
Kan det vara så att en del människor är immuna mot entusiasm?
 
Frågan inställer sig sedan jag (ofrivilligt) tillbringat två timmar bredvid en möjlig kandidat till den diagnosen.
 
I torsdags deltog jag i ett möte om Norrtälje hamn. Vi var många där och de flesta blev liksom jag eld och lågor över en lång rad fantastiska förslag på hur hamnen skulle kunna utvecklas. Innovativa tankar fyllde salen, kreativitet brusade fram över vita duken. Men den medelålders herre som råkat sätta sig bredvid mig blev bara mer och mer upprörd.
 
”Flum!” mumlade han halvhögt, omväxlande med ”skit!” Ju bättre idéer som framfördes, desto ilsknare blev han. ”De tänker helt fel!” väste han, liksom motvalls, och när applåderna bröt fram såg jag i ögonvrån att han demonstrativt lät bli att klappa händerna. För säkerhets skull tillade han: ”Jag applåderar inte det här!”
 
Ungefär där upptäckte jag att jag tyckte en aning synd om karln, inte mycket, men tillräckligt. Jag såg hur han hela livet vetat bäst men tvingats uthärda en omgivning befolkad av lyckliga idioter, och hur hans väl inövade pessimism aldrig väckt någons entusiasm.
 
Inte ens hos frugan. Hon satt denna kväll på hans andra sida, lojalt     icke-applåderande. ”Ska du inte säga något?” undrade hon när ordet släpptes fritt. Men kära nån, vad skulle han säga? Att allting alltid går åt skogen och att det bara är löjligt med drömmar och visioner?
 
Nästan alla skolklasser och alla större arbetsplatser har sina glädjedödare. Olyckskorpar. Partykraschare. Förväntningarnas brandsläckare. De ser som sin främsta uppgift att ständigt påminna oss andra om risker, fallgropar, motgångar, varats oändliga omöjlighet.
 
Den där osäkert flinande buspojken, som ser till att det inte blir någon utflykt, för villkoret var att barnen skulle jobba bra den här sista lektionen. Just han växer upp till surgubben som tycker att det är onödigt med konst på väggarna, skratt på arbetstid, vänlighet mot kunder.
 
När surgubben till sist ligger på sitt yttersta, hoppas vi alla att han hinner muttra orden ”Vad var det jag sa?! Skit, alltsammans!”
 
Så han kan känna sig glad över det åtminstone.
 
 
Med bara fem minuter kvar            (15 november 2009)
Redan medan man motvilligt snoozar sig upp mot morgonens yta rasslar mejlen in i burken. Så glad man ska bli när man vaknar! Tretton personer har ett ärende. Till just mig.
 
”Pia, du är utvald!” trumpetar meddelandena ut redan i rubriken. Yes, det är väl det jag alltid har känt på mig. Men vänta lite, vad är det för speciellt med mig egentligen? Jo, jag ska bara klicka lite här och lite där så får jag hudnära rakning, moderiktiga strumpor, min choklad-förbrukning för ett helt år, sexlust och ändlös energi, guld och gröna skogar.
 
Besviken klickar jag bort drivorna av spam. Delete-knappen är den enda man kan lita på. Trodde de verkligen att jag skulle öppna något så uppenbart ... fejkat, felstavat, fånigt?
 
Jo, här har jag tydligen gått med i något slags panel där man svarar på frågor och belönas med pengar. Om det är något jag behöver så är det pengar. I utbyte mot lite information (smickrande att de vill veta så mycket om mig!) så ... Visst, här ska svaras.
 
Det är hundra frågor och jag kör fast direkt. Den anonyma enkät-konstruktören vill veta vad jag ägnar dagarna åt, men man får endast välja ETT svarsalternativ. Alla svaren utom arbetssökande stämmer in på mig. Japp, jag är anställd, egen företagare, studerande och föräldraledig. Vilket ska jag ta? (Om jag känner efter ordentligt söker jag kanske ett arbete ändå. Den får det bli.)
 
Frågorna om fritidssysselsättning försöker jag smita förbi, men si det går inte, då blir det stopp och backa. Fast jag är inte det minsta road av a) sport b) djur c) mode eller d) mystik. När jag går ut en kväll på stan blir det varken a) nattklubb b) mysig middag eller c) bio.
 
Tjugo minuter senare sitter jag fortfarande och funderar på vilken årsmodell det är på bilen. Var står det? Ifall jag skulle gå ut och titta, menar jag. Orkar inte. Får bli en gissning. Eller en önskan, jag har alltid velat ha en ny bil.
 
Bara jag klickar i svar på alla frågor så kommer jag till belöningen. Så där ja, då var det klart. Här är presentchecken! Femti spänn är inte kattpiss. För någon som gillar att spela bort stålarna på nätet. Det är nämligen bara till spel checken kan användas.
 
Av alla missbruk man kan fastna i är spelmissbruk det sista som kommer att drabba mig. Jag är patologiskt ointresserad av spel. Så vitt jag har begripit handlar de där onlinespelen antingen om våld eller om kossor. Ingetdera tilltalar mig särskilt. Gäsp. Poker har aldrig lockat mig. Förstår inte glädjen i att skrapa en trisslott. Fattar inte varför hästarna travar runt.
 
Om jag hade fem minuter kvar att leva skulle jag göra något roligt och det innefattar sannerligen inte att fördriva tid med spel & dobbel. Jag skulle inte svara på en enda fråga eller köpa en enda pryl. Och jag skulle definitivt inte öppna den där onda tingesten på mitt skrivbord där meddelandena lurar som glupska gamar.
 
 
 
Kärlek är konsten att låta bli            (24 oktober 2009)
En dag ska jag skriva en bok med titeln Allt jag vet om kärlek. Den ska samla mina lärdomar i detta ämne och ett kapitel ska handla om barnuppfostran. Som jag över huvud taget inte tror på.
 
Är mina barn väluppfostrade? Ingen aning. Ju mer jag tänker på hur det skulle yttra sig i så fall, desto dimmigare blir det i skallen. Jag vet inte ens om jag själv är väluppfostrad. Troligen inte.
 
När min första dotter var två månader gammal var vi i Spanien och satt vid en pool. En engelsk dam lutade sig fram mot den förtjusande lilla varelsen i sjömansklänning som jag höll som en dyrbar blomma i knäet, och frågade Is she good?
 
Vad svarar man? No, she's a naughty little devil? Jag blev helt förvirrad av den världsbilden. På svenska skulle vi kanske fråga om lillan sköter sig, vilket möjligen kunde syfta på sådant som huruvida hon äter, bajsar och sover i rimlig omfattning och med för föräldrarna behagliga intervaller. Men vad är det för fråga egentligen?
 
En bebis på 60 centimeter, med några tunna hårstrån på den ljuvligt doftande hjässan, är bara underbar, punkt. Ifall föräldrarna är utmattade av vaknätter och krånglande amning så beror det inte på att lillan jävlas. Prövar deras tålamod. Testar gränser, som det brukar heta.
 
Barn kan allt om kärlek. Det är när de blir bemötta som ondsinta fridstörare som de programmerar om sig. Vanligen till små odågor. Eller som man hotfullt sa till barn förr i tiden: Du, din lilla olycka!
 
Jag tror att om man har turen att få vistas bland barn så ska man sätta sig på händerna och bita sig i tungan och stålsätta sig så man inte råkar uppfostra dem. De är nämligen redan fantastiska som de är. I vår överambitiösa tid är detta svårare än någonsin, för vi vill så hemskt gärna lägga oss i.
 
Min yngsta är nu drygt två och ett halvt, hon sitter i sängen och kämpar envetet med en hög böcker och en liten väska där böckerna ska in eller ut enligt en plan som hon har i huvudet. Vad ska jag göra? frågar jag hjälpsamt. Du ska göra ingenting, svarar hon med eftertryck, dock utan att lyfta blicken från sitt projekt.
 
Nä, för hon vill klara sig själv! Ingen klåfingrig förälder slash uppfostrare ska skynda till hennes sida, för då lär hon sig inte, då begränsas hennes utveckling. I all välmening.
 
Men när jag gör ingenting plockar 14-åringen självmant ur disk-maskinen. Matchar 11-åringen själv ihop sin outfit för dagen. Sitter 6-åringen i soffan och lär sig på egen hand att läsa i leksakskatalogen, uppslaget som handlar om Star Wars. B-a-t-t-l-e D-r-o-i-d stavar han. Och lillan tar för sig av världen i sin egen takt, som är en rasande fart jämfört med hur trögt allt går för mig. Barnen är kloka och koncentrerade, fulla av tillit, laddade med kärlek. Bara jag avstår från att lägga mig i deras så kallade uppfostran.
 
Så, mina vänner, det enda jag har att säga är ... LET. IT. BE.
 
 
Den sista resten av Sovjet                    (3 oktober 2009)
I två dagar är mitt körkort försvunnet och jag står inför den ångestladdade utsikten att tvingas skaffa ett nytt.
 
Förra våren hämtade jag ut ett förnyat körkort efter att det gamla gjort sitt. Den proceduren har etsat sig fast i mitt minne som en nästan overklig händelse.
 
Ni som är unga känner nog inte till det här, men förr i tiden fanns det i Rimbo ett postkontor. Det var en centralt belägen och flitigt besökt inrättning som erbjöd samhällsservice av hög kvalitet. Bakom disken satt ett par barska men kunniga rospiggskor i övre medelåldern. Den ena bar peruk. Med stor värdighet, ska tilläggas.
 
Till posten gick man för att betala räkningar, hämta ut lönen, köpa frimärken, skicka paket, plocka bland postens egna vykort och okynnesläsa diverse broschyrer. Trivsamma ärenden uträttades i en trivsam och professionell miljö. Ofta var där fullt av folk som hejade och småpratade om vädret.
 
Men så lade posten ner sina kontor, ity de icke längre var lönsamma. (Här hade man ju velat veta på vilka grunder detta snilledrag räknades fram. Har någon hört en vettig människa föreslå något liknande?) En kort tid var Rimbos postkontor inhyst i en vrå i Konsum, men det var ju inte mer lönsamt det.
 
Postkontoret gick i graven. Damerna bakom disken fick se sig om efter nya anställningar. Allmänheten fick lära sig att på måfå fråga efter frimärken lite här och var. Ofta fick man svaret ”nej, tyvärr”. Min svärmor som närmar sig de nittio har nu vant sig vid att ta bussen till Norrtälje varje månad för att hämta ut pensionen.
 
Större eller mer värdefulla försändelser som man tidigare hämtade på posten kommer nu antingen hem med lantbrevbäraren eller med ett privat alternativ eller så hämtar man själv på Ica eller i presskiosken. Det är olika varje gång.
 
Körkort, har jag smärtsamt fått erfara, ska dock fortfarande hämtas på posten i Rimbo. Som är nedlagd. Dock uppgavs en adress på Stockholmsvägen som jag efter ett förtvivlat letande (ja, jag klättrade på fasader, skrapade bort alger och rost, tydde siffrornas bleknade former) faktiskt hittade.
 
Den nya tidens postkontor visade sig vara en fönsterlös lagerlokal på en bakgård. Intill pansardörren hängde en liten apparat med en knapp. Jag tryckte på den. En lång, ödslig minut passerade innan porten motvilligt gled upp, släppte in mig och gled igen med en olycksbådande suck.
 
Där innanför möttes jag av en nervös man i obestämd ålder. Ett provisoriskt bord stod på tvären och låtsades att det var en disk för postärenden. Ny väntan. Ingen stol.
 
Så, äntligen. Mitt pinfärska körkort. ”Ska du ha ett kvitto?” väste postmannen utan tillstymmelse till ett leende. Jag försäkrade skräckslaget att det inte var nödvändigt och började backa mot dörren. Sekunderna innan hade jag försökt mig på ett skämt om att man fick hålla tillgodo med fotot på körkortet även om man inte var så snygg som man kunde önska. Det skämtet uppskattades inte. Tanken föresvävade mig att jag i stället skulle ha tryckt en smutsig hundradollarsedel i näven på honom.
 
Fumlande fick jag upp dörren och rusade mot bilen. ”Kör! Kör!” ropade jag åt maken. Något onödigt, eftersom han satt på passagerarsidan. I stället var det jag som backade, kastade en sista blick på denna gudsförgätna plats och försvann därifrån på tjutande bildäck.
 
När jag efteråt berättade om skräckupplevelsen fick jag höra liknande historier från andra Rimbobor. Min svärfar, även han på väg mot de nittio, kördes bryskt ut i åtta minusgrader och snöglopp eftersom man inte hade ”plats för kunder”. När han uppgav att han var en hederlig medborgare vid sina sinnens fulla bruk och med ett faktiskt ärende blev han inte trodd. Han fick stå i snön nästan en halvtimme och vänta på någon som kunde intyga hans identitet.
 
En vän ung blondin i bekantskapskretsen hade varit nära att bli kvarhållen inne i postladan men undsattes i sista stund av sina kompisar, som nu fick tillfälle att redogöra för händelsen. ”Det är ju precis som i Sovjet!” utbrast jag. Artonåringarna såg på mig med undrande blickar.
 
De unga vet så lite om rysk maffia, mutor, tortyr, godtyckliga gripanden, försvinnanden, avrättningar, sibirisk ovänlighet, otymplig byråkrati och obefintlig känsla för service. De vet heller inget om det forna postkontoret i Rimbo, med peruktanter som ville en väl trots att man skrivit på fel rad. Svunna tider, flydda dar.
 
Så ringer Moderna museet i Stockholm och meddelar att mitt körkort ligger där. Jag behöver inte skaffa något nytt. Lättnaden är gränslös.
 
 
 
En ny man i mitt liv                         (17 september 2009)
När min äldste son föddes för snart 14 år sedan skrev jag en krönika om hans fötter. Poängen var att fötterna var små och gulliga nu (alltså då) fast de i framtiden skulle förvandlas till grova 44:or i gympadojor. Jag förstod det rent intellektuellt, och förberedde mig på en fötternas metamorfos.
 
Well, vi är där nu, killens fötter har antagit groteska proportioner i förhållande till den spensliga kroppen. Men det här med målbrottet hade jag av någon anledning inte väntat mig.
 
Jag ringer hem och en okänd mansröst svarar. Förvirrad måste jag fråga vem det är. Tydligen är det min förstfödde som utan att jag kan begripa hur det gått till har blivit en annan person. Känner jag honom?
 
Puberteten ur ett pojkperspektiv ingick helt enkelt inte i min erfarenhet, så här famlar jag verkligen. Vilka tankar rör sig i den nyblivne mannens huvud? Hur ska jag bete mig när jag plötsligt lever med två karlar? Är det till exempel fortfarande okej att gå omkring naken hemma eller har det på något sätt ändrats och blivit ... olämpligt?
 
Vem ska man fråga om sånt? 
 
 
Till sommaren, en faktura               (2 september 2009)
Antal svalkande dopp: ca 30
Solbränna: diskret
Sovmorgnar: så gott som samtliga
Nattsudd: ja
Timmar tillbringade i hammock: 1,5
Timmar tillbringade i hängmatta: 2,25
Nya foton föreställande badande barn: 1386
Antal släktkalas m. tårta: 4
Kilon förlorade genom GI-diet: 2,5
Kilon återvunna genom non-GI-diet: 1,5
Motion: (värdet ej mätbart, v.g. försök igen)
Inrättande av goda vanor och rutiner: skulle inte tro det
Byggda sandslott: 2
Karriärplanering och framtidsframförhållning: va?
Myggbett: högst 45
Fästingbett: 0
Pedagogisk handledning av de egna barnen: obefintlig
Antal påtänkta städ- och sorteringsprojekt: 9
Antal påbörjade städ- och sorteringsprojekt: 2
Antal slutförda städ- och sorteringsprojekt: 0
Nivå av ångest och oro: under statistisk säkerhetsmarginal
Kärlek: konstant
Summa: plus minus minnen tid
Då överskjutande belopp understiger 100 gram lycka kan du bortse från denna räkning.
 
 
Vissa veckor är man inte beredd på  (13 augusti 2009)
Att packa bilen full med alla barnen, smutstvätten och ett par hundra sandiga leksaker för att återvända till civilisationen (läs: jobbet, skolan, dagis) är väl ingen drömöppning på någon vecka, men värre skulle det bli.
 
Jag har kört en dryg timme från sommartorpet när jag strax norr om Askersund känner att något är fel under högerfoten. Gasen svarar inte, motorn rusar, varvmätaren visar 4000. Jag befinner mig på en smal, synnerligen tättrafikerad väg.
 
Beslut måste fattas. Snabbt. Jag har redan passerat en vägficka, jag ligger och blinkar med varningsblinkers så långt jag kan till höger. Några bilar pressar sig förbi. Där! En liten vägstump fram till ett älgstängsel. Jag kastar mig in.
 
Har jag bara inbillat mig detta eller är det något allvarligt fel på bilen? Solen gassar, det finns ingen skugga, jag törs inte släppa ut barnen för all trafiken. Inget droppar under bilen. Det luktar inte bränt under motorhuven. Jag försöker använda hjärnan men den fungerar inte heller. Vi har inte ätit lunch och barnen stillar den värsta hungern med ballerinakex som hastigt smälter.
 
I min mobil finns ett nummer till någon sorts bilbärgning. Jag ringer det sedan jag ringt maken. Eftersom jag inte vet var jag är, tar det en stund innan en bärgare från Hallsberg (aha?) dyker upp. Då har maken också kommit med reservbilen och efter en stärkande (tillika dyr) lunch/middag på närmaste värdshus vänder vi och kör tillbaka till torpet. Bilen försvinner till Örebro. Den går varken framåt eller bakåt för egen maskin. Växellådan har brutit ihop.
 
En extra semesterdag? Ett härligt dopp till? Jovisst, men nu har mina svärföräldrar och min svägerska intagit stugan så maken och jag får sova i tält. Efter ett antal misslyckade övertalningsförsök hamnar även minstingen där, mellan oss, i tvåmannatältet från anno dazumal.
 
Att sova i tält är faktiskt ganska härligt, tänker jag och somnar till sist trots surret av insekter. Bara för att vakna 03.46 av tre nya ljud. Det första är rasslet av regndroppar mot tältduken. Det andra är ett halvt mänskligt falsettskrik från en rovfågel, troligen en uggla. Det tredje är mer obestämt: ett hasande, nej mer som långsamt svepande steg. I gräset utanför tältet. Något stort. Mycket stort. Större än en överviktig människa.
 
Jag har aldrig varit så nära en livs levande älg. Två osannolika meter över marken vänder den sina lysande ögon mot min ficklampsstråle och tar ett halvhjärtat 600-kilosskutt bakåt.
 
Kan man verkligen råka ut för både bilhaveri och nattlig älg redan innan veckan ens har börjat?? Jag är både arg och rädd, tycker att nu får det vara nog med hjärtan i min halsgrop.
 
Tills maken, som jag givetvis skakat liv i, säger det enda vettiga: Var är kameran? Älgen hör honom och drar sig skyndsamt (för att vara älg alltså) över mot grannens tomt. Där bor numera tyska semesterfirare, som skulle dö av lycka om de fick träffa en riktig älg. Den mumsar nu i godan ro på deras äpplen. Man hör hur den metodiskt ruskar om gren efter gren och tuggar med malande käkar. Jag kan inte sova i tältet till det ljudet!
 
I stället kryper jag ner i fotändan hos min äldre dotter medan jag funderar på hur det skulle låta ifall jag berättade för tyskarna vad som har utspelat sig i deras trädgård under natten. Jag har aldrig ens hälsat på dem, så de kanske skulle bli lite förvånade om jag dök upp på morgonkvisten och påstod att ”diese nacht war es ein Elch hier, jawohl!”
 
Nä. Ingen bra idé. De kunde ju råka bli förolämpade både av mina haltande språkkunskaper och av mina fördomar om tyskars förtjusning i älgar.
 
Nästa dag kör jag hem med reservbilen. Det går bra, trots min sömnbrist, men när vi kommer hem har datorn kraschat.
 
Hur kan det komma sig att de bästa veckorna är när absolut inget händer, men att man då har för tråkigt för att uppskatta det?
 
 
Svininfluensan och skräcken       (28 juli 2009)
Häromnatten drabbades jag av någon sorts panik.
 
Det var när jag satt på webben och läste på om svininfluensan. Fakta adderades ihop enligt följande recept: Det är en pandemi på gång + den kommer hit snart + trots att den ännu inte brutit ut på allvar har folk dött utomlands och här i Sverige ligger två (unga!) personer nedsövda och andas med konstgjord lunga + det finns bara en handfull sådana lungor att uppbringa + när jag behöver en sådan kommer jag inte att prioriteras = jag kommer att dö. I höst.
 
Detta, slog det mig med förödande klarhet, är min sista sommar.
 
Under ett par dagar sörjde jag över min nära förestående död. Ack, att ryckas bort i så unga år! Min yngsta kommer inte att ha några minnen av mig, trots att jag burit, ammat, bytt, tröstat, vyssjat, torkat snor i hundratals, nej tusentals timmar. All den omsorgen är som bortsopad från jordens yta, likt sovjetiska händelser. Har Aldrig Hänt.
 
I tanken planerade jag formuleringarna i de vackra brev jag skulle lämna efter mig till barnen. Hur jag skulle påminna dem om att min kärlek till dem är inbakad i deras celler och därför aldrig kan försvinna.
 
Så, en lunch. Ute på altanen, svensk sommars halvhjärtade värme. Maten passar inte alla, det gör den aldrig i den här familjen. Det blir bråk. Någon skriker och kastar besticken. En annan tjuter för att en tredje är dum. Den fjärde sitter och lider i trumpen tystnad.
 
Motsatsen till idyll, vad heter det?
 
Med ens är jag trött på alltihop. Allt oväsen, allt stök, all disk, all ostruken tvätt, alla missnöjda barn, allt arbete som ändå aldrig genererar tillräckligt med pengar. Alla skulder. Alla bekymmer. Alla krav.
 
Det ska bli skönt, riktigt skönt, att ligga och tyna bort i en säng. Äntligen lugn och ro. Dödens ostörda evighetssömn. Redan i höst.
 
Plötsligt var jag inte längre rädd för svininfluensan.
 
 
Hemsida drivs av Vistaprint